Nordkoreas kärnvapenprov är en reaktion på USA:s aggressionspolitik

Nordkoreas senaste provsprängning och testskjutning möts nu av en mängd spekulationer om orsaken. Provokation eller ett rop efter uppmärksamhet från Obama-administrationen? Eller kommer det hela från nya maktstrider bland generaler i landet som tagit makten sedan Kim Jung Ils stroke? Obama fördömer skarpt genom att kalla proven för ”ett hot mot freden och säkerheten” och en ”provokation”. Säkerhetsrådet samlas och Ban Ki Mon är ”djupt oroad av utvecklingen”. Men trots de hårda orden så är några unilaterala motaktioner från USA eller dess sattelitstats Sydkorea nog inte att vänta, utan det kommer gå genom FN och sexpartssamarbetet. USA vill inte gå emot Kina och heller inte riskera den eventuella kärnvapenvedergällning som nu faktiskt är möjlig.

Orsakerna till att provsprängningen sker nu kan vara många, men det som ofta inte framgår i kontexten är den situation som Nordkorea har präglats av sedan andra världskriget. Det är en stat som känner sig paranoid och faktiskt har orsaker att göra det. Den är sprungen ur USA:s anfallskrig av Korea under 50-talet där runt 500 000 – 1 000 000 miljon koreaner dog. Under 40-talet krossade USA den inhemska nationalistiska rörelse som fanns i landet och bombade landet sönder och samman, med mål som dammbyggnader och civila mål. Så sent som på 60-talet hotade USA landet med kärnvapen.

Att Nordkorea är en stat som kan och bör ifrågasättas å det skarpaste ursäktar ändå inte den brutala aggressionspolitik vi ser mot dom från USA:s sida. Samtidigt samarbetar USA med ekonomiskt och strategiskt viktiga länder som Saudiarabien och Israel, vars människorättshistoria inte precis är något att skryta med. Hela gänget är lika goda kålsupare, men i västmedia framställs bara ena sidan som demoniska så fort dom snyter sig. USA:s ekonomiska och militära överlägsenhet under 1900-talet har medfört att dom har kunnat agera precis som dom velat i världspolitiken, utan hänsyn till internationell rätt eller moral – vilket då givetvis resulterar i en politik som avspeglar de maktintressen som råder i landet, där näringslivet har en nästintill oinskränkt makt över både politik och nyhetsrapportering.

Kontexten är alltså att USA springer runt som en vild rabiessmittad hund och biter ihjäl regimer man inte gillar. Så ur den bakgrunden är det inte direkt svårt att se varför Nordkorea satsar så stor del av sin BMP på militären, trots att landet i övrigt svälter. Vad kan man göra om inte att rusta upp sig om man nu fått en fradgadroppande käft efter sig. Att Bush-administrationen utnämnde Nordkorea som en av staterna i ”axis of evil” gjorde inte direkt något gott för att skapa bättre relationer med landet. Det förefaller när allt kommer omkring inte om att Nordkorea har blivit mer benägna att angripa andra, utan snarare om att man fått en större garanti för att USA inte kommer angripa dom – även om det senare skulle vara rätt avlägset det med på grund av Kinas närhet till landet. Om Nordkorea faktiskt skulle utnyttja sina kärnvapen till att attackera andra skulle det bli utplånat på några timmar.

Kärnvapen är ett av de mest allvarliga hoten mot mänsklighetens existens och man bör ta krafttag för avrustning. Efter USA:s bombning av Hiroshima och Nagasaki under andra världskriget där 220 000 civila blåstes bort så har inga kärnvapen används i direkt strid mellan kärnvapenmakter, då det troligen skulle resultera i att det blev det sista kriget som mänskligheten skulle utföra (det som kallas Mutually Assured Destruction). Under Kalla kriget resulterade detta i proxykrig istället för direkta konfrontationer mellan den dåvarande stormakten Sovjetunionen och USA, vilket i och för sig inte har stoppat enormt blodiga krig, men åtminstone inte lagt hela jorden i spillror. På samma sätt målar kärnvapenanskaffningen om den geopolitiska kartan i Asien genom att Nordkorea nu får en annan position i förhållande med omvärlden när man i princip kan utesluta invasion.

Om man ser på konsekvenserna av de emargon som riktas mot Nordkorea så kan man inte säga att dom har varit särskilt effektiva politiskt, utan snarare skapat enormt lidande för befolkningen. Nordkorea är redan det land i världen som är mest utsatta för sanktioner, så alternativen är begränsade. Vad landet behöver är även större öppenhet så att folket kan bli mottagliga för andra idéer för att kunna ifrågasätta den indoktrinering som råder i landet. I likhet med sanktionerna mot Iran och Kuba så skapar det snarare stöd för regimen i landet vilket innebär att de får ett starkare grepp om makten. I Nordkoreas fall innebär det en fanatisk personkult och ett enormt lidande för befolkningen.

Relationerna med landet bör istället gå mot en normalisering istället för skarpa fördömanden, som ändå faller rätt platta till marken då de kommer från andra kärnvapenmakter med egna krassa maktintressen för ögonen. Risken med kärnvapen ser man väldigt selektivt på från väst – att USA, Frankrike och Israel har fullt med kärnvapen verkar inte vara något större problem, men när det gäller utvalda skurkstater som Iran eller Nordkorea blir det med ens ett hot mot mänsklighetens existens. För i den krassa världspolitiken det handlar i slutändan inte om kärnvapen är bra eller dåliga – det handlar om vilka som är i besittningen av dom.

Andra bloggar om: nordkorea, usa, sydkorea, kim jung il, kärnvapen, krig, atomvapen

Den konspiratoriska retoriken och kapitalismens anda

Komplotter, sammansvärjningar och konspirationer är faktiskt inga ovanliga fenomen. Det är något som inträffar hela tiden med exempelvis korridorspolitik bland politiker och prisuppgörelser inom näringslivet, där dom inblandade har intresse av att omvärlden inte ska få vetskap om vad som försiggår. Vad som skiljer dessa sammanhang från vad man kallar konspirationsteorier är att det appliceras inom en bestämd kontext, som en händelse eller en bredare institutionell ram. Termen har kommit att konnotera en negativ bisats som kan användas i politiska syften för att misstänkliggöra något, men är i grunden enbart en teori om en konspiration – den må sen vara sann eller inte. Ofta sammanlänkas dom två kontexterna, där man förklarar en händelse eller aktörers beteende med utgångspunkt i exempelvis globala maktförhållanden. Försvinnanden av människor förklaras genom att myndigheterna samarbetar med utomjordingar som skickar UFO:s till jorden för att utföra tester eller att Olof Palme sköts för att han hade retat upp den illuminatoriska världsmaffian.

Sedan 11 september 2001 har det kommit en störtflod av teorier med teser om USA:s myndigheters inblandning i flygplanskapningarna. En hel industri med filmer och böcker har blivit resultatet, där folk gör karriär på båda sidor genom att antingen föra fram troligheten av en konspiration i vad man menar är bristen på hållbara bevis i utredningen och stora luckor i den officiella förklaringen av händelserna, eller å andra sidan från i huvudsak experter med att ”debunka” argument som förs fram med vetenskaplig expertis som hjälp. Det finns två huvudlinjer i diskussionerna, där man skiljer mellan graden av inblandning av myndighterna. Den ena är att USA visste om attackerna men lät det hända ändå och det andra är att dom arrangerade attackerna själva, genom att plantera ut bomber i WTC-byggnaderna och skicka en missil in i Pentagon.

Dom framförda motiven bakom teorierna varierar, men kretsar oftast kring att man skulle få en ursäkt att attackera Afghanistan och senare Irak och stärka sitt grepp över politiken och resurserna i området. Men här tror jag man missleder sig genom att man inte skiljer på mellan orsaken och effekten av attackerna. Visst medförde terroristattackerna en perfekt anledning att stärka sitt grepp över både sin egen befolkning men även sin utrikespolitiska agenda, genom att bege sig ut i strid och hålla det industriella krigsmaskineriet igång för några år framöver, men det verkar trots det inte troligt att någon av dessa konspirationsteorier är sanna. En annan aspekt som utelämnas från det här perspektivet är den historiska biten av USA:s utrikespolitik i mellanöstern, där man faktiskt gav stöd åt Al Qaida för att denna lösa sammanslutning skulle ställa till med så mycket skada som möjligt under den sovjetiska agressionen i Afghanistan. Dock verkar den första teorin kanske något vettigare än den andra, men känns ändå inte hållbar när man börjar granska den.

Can’t answer for the same reasons. I don’t see any reason to accept the presuppositions. As for the consequences, in one of my first interviews after 9/11 I pointed out the obvious: every power system in the world was going to exploit it for its own interests: the Russians in Chechnya, China against the Uighurs, Israel in the occupied territories,… etc., and states would exploit the opportunity to control their own populations more fully through ”prevention of terrorism acts” and the like. By the ”who gains” argument, every power system in the world could be assigned responsibility for 9/11.

- Noam Chomsky

Att som amerikansk politiker försöka sig på att smussla undan uppgifter om en sån här allvarlig händelse skulle vara vansinne för den egna politiska karriären, partiet man tillhör och även det politiska systemet i stort. Det institutionella system som omgärdar politiken och näringslivet i USA är inte perfekta system, utan det förefallar snarare troligt att som med andra fall i historien så skulle någon eller några avslöja vad som egentligen hände. Det är en sak att begå folkmord mot andra nationer, men att undlåta att reagera på uppenbara hot eller till och med att arrangera en attack mot sitt eget folk…? Ytterst tveksamt.

Det finns luckor i varje samhällsvetenskaplig teori, då dom inte tar plats i kontrollerade experiment i laboratorium. Händelser och fenomen sker i verkliga livet, där en oändlig mängd faktorer kan spela in i vilken konsekvenserna blir. Det sker även inom naturvetenskapen, där det oförklarliga driver teoribildningen framåt genom att man utvecklar hypoteser som man sedan prövar. När det gäller studiet av samhället och sociala fenomen blir det hela krångligare då det inte är möjligt med kontrollerade experiment på samma sätt, utan man är utelämnad huvudsakligen till begränsade empiriska studier och teoribildning utifrån den information man har. Konspirationsteorier försöker peka på just dessa luckor eller saker som man inte menar stämmer i den etablerade bilden av något fenomen, och erbjuder alternativa tolkningar som stämmer bättre överrens med bilden av en konspiration. Konsekvenserna blir ett skenbart logiskt samband mellan något bristfälligt förklarat och den egna verklighetsbilden. Denna bekräftas då felaktigt som riktig, trots att det kan finnas andra förklaringar till det hela. Ett logiskt felslut som man även ser hos kreationister, förintelseförnekare eller förespråkare för intelligent design.

Den svenska mockumentären ”Konspiration 58” visar på ett bra sätt hur enkelt det är att skapa en tilltalande alternativ bild av något och föra fram skenbart övertygande argument. I fallet med 9/11-teorierna så finns  måste man även beakta internets effekt på rörelsen. Från nyhetssändningarnas kaotiska material konstruerades hemmagjorda dokumentärer där man pekade på det man inte tyckte förklarades i den officiella versionen, vilka spreds som löpeld på YouTube och Google Video. En snöbollseffekt verkar ha tagit vid där, då fler och fler människor började tro på teorierna och in sin tur få bekräftelse för att det är rätt genom mängden filmer som finns där samt att andra tror på det och kommenterar. För hur många kan ifrågasätta den fysikaliska bevisföring som presenteras på rak arm? Dom experter som faktiskt kan det gör inte direkt tilltalande och spännande dokumentärer, komplett med obehaglig skräckfilmsmusik, medryckande argumentation och fullpackad med förhastade slutsatser.

Det som gör konspirationsteorierna till en fråga är faktiskt att uppkomsten av dom tyder på något. Att dom kan få fäste i den här utsträckningen tyder nog på ett civilsamhälle som har förlorat förtroendet och respekten för de nuvarande politiska institutionerna. Med all rätt, ska man därtill påpeka. Men samtidigt tar man genom all energi som läggs på att försöka bevisa en tes, exempelvis Cheneys inblandning i det hela, bort fokus från vad som verkligen skulle kunna göra någon skillnad i debatten; nämligen att ifrågasätta de nuvarande politiska institutionerna och att arbeta med att bryta ner dom.

Andra bloggar om: wtc, pentagon, usa, cia, 9/11, 11 september, terrorism, al qaida, politik, samhälle, krig, konspiration, konspirationsteori