Perspektiv på social och teknologisk organisering av arbetslivet

För att behandla ämnet borde vi först ta en titt på arbetsplatsen som en social institution och vi kan därmed gräva fram Karl Marx klassanalys. Hans samhällsperspektiv satte konflikten mellan olika klasser i centrum för samhällsförändring och menade att konflikten i det framväxande kapitalistiska samhället under industriella revolutionen stod huvudsakligen mellan arbetare (egendomslösa) och kapitalister (egendomsägare). Kapitalismen är enligt Marx ett produktionssätt, i likhet med slaveri och feodalism tidigare, som är avgörande för de produktionsförhållanden som skapas. Alltså bestämmer produktionssättet de relationer människor har till produktionen och därmed vilken samhällsklass dom ingår i.

Intressant för relationen till yrkesrollen som social status är i Marx analys främst den så kallade exploateringen. Marx menade att kapitalistiska samhällsklassen stod i ett dominansförhållande till den egendomslösa klassen i och med att kapitalisterna genom sina relationer till produktionsmedlen (ägande av land, fabriker och maskiner) avgjorde arbetsförhållandena för arbetarna. En utsugning eller exploatering av arbetarna skedde då de egendomslösa arbete i fabrikerna producerade en vinst långt utöver den som krävdes för att betala omkostnaderna i fabriken (lönerna och underhåll av maskiner). Detta mervärde gick istället direkt till ägarna, vilket var ett orättvist förhållande.

Från ett perspektiv som sätter social status och roller i fokus kan man fortfarande använda sig av denna klassanalys då det aktualiserar det maktförhållande som fortfarande råder i den moderna kapitalismen och därmed även har betydelse för analysen av yrkesrollen. Den sociala status man har som arbetare på ett företag innebär rollförväntningar där man i relation till den existerande makthierarkin lyder de order som man får uppifrån. Man kan tala om en till samhällselit som består av industriledare som är anställda på företaget och därmed utövar ett dominansförhållande mot de anställda under dem i hierarkin i egenskap av en social status som chefer, även om dessa många gånger även är delägare i företaget.

Arbetslivspsykologin har visat hur inflytande på arbetsplatsen påverkat motivationen hos de anställda till det bättre, vilket inte minst kommer till tydligt uttryck i helt demokratiska arbetsplatser som många företag har omvandlats till i ockupationsrörelsen i Argentina sedan 2001. Men i managementpsykologin handlar det om att uppmuntra emotionell intelligens hos de anställda för att kunna behålla vinstnivån. I Daniel Colemans bok om emotionell intelligens i arbetslivet hittar vi följande motivation: ”Vi inser behovet att utnyttja medarbetarna bättre – maximera våra mänskliga tillgångar – och få kurvan att peka uppåt igen. Därför försöker vi göra företaget mer emotionellt intelligent.”

Det har hävdats av många att det postindustriella kunskapssamhället som man menar håller på att växa upp ur spillrorna av det gamla svenska industrisamhället innebär en strukturförändring för ekonomin. Tankegångarna brukar lyda att den omvandling av ekonomin som vi hör talas om är av samma vikt som den industriella revolutionen som på 100 år förändrade Sveriges demografi genom en stor urbanisering och enorm uppsving i industriproduktion. Men är det verkligen samma situation som råder nu?
Författaren Mikael Nyberg skriver i Kapitalet.se att det är ett tankefel att blanda ihop vad och var människor producerar med hur de producerar varorna. Han menar att trots att tjänstesektorn har ökat i statistiken och att tillverkningsindustrin har gått ner så kan man inte hävda att industrikapitalismens era är över. Istället har tjänstesektorn industrialiserats om man ser på begreppet industri som ett sätt att organisera produktionen genom en långt driven arbetsdelning, standardiserade arbetsuppgifter och arbetarnas inordning i en hierarkisk byråkrati. Så oavsett om man sysslar med produktion av programvara istället för bilar så skiljer sig inte sättet arbetet försiggår nämnvärt från den som sker i fabriker.

Men det har skett föränringar inom ekonomin som lett till mindre säkra anställningsförhållanden, kortvariga anställningar och experimenterande med så kallade platta organisationer som inte är lika hierarkiskt uppbyggda. Men den ”flexibla” arbetsmarknaden innebär hårda påfrestningar för individen i och med den osäkra anställningen och höga arbetstakten gör att många bränner ut sig. Inom sociologin har denna fråga blivit mer och mer aktuell dom senaste 30 åren i industrialiserade länder där unga människor inte längre kan räkna med en säker karriärväg och ett arbete för livet. Den globaliserade ekonomin har lett till att företag ofta går ihop med efterföljande stålbad där arbetare ofta avskedas för att företaget ska effektiviseras.

Richard Sennett skriver i sin bok ”När karaktären krackelerar” hur begreppet ”flexibilitet” har använts för att upphäva förtryckarstämpeln på begreppet ”kapitalismen”, genom att försöka koppla samman begreppet med människors ökade förmåga att själva utforma sina liv. Men istället så har flexibiliteten varit enkelriktad till arbetarnas nackdel och i själva verket medfört nya styrmekanismer med en svårtolkad maktstruktur. Han menar att flexibiliteten medfört en förändring i karaktären hos arbetarna till att de blivit mindre motiverade och mer deprimerade.6 Mot denna bakgrund är det inte svårt att se hur ”emotionell intelligens” för att öka produktiviteten kom in på dagordningen.

Yrkesrollen i relation till teknologi är även här intressant, då teknologins utformning ofta reflekterar de makthierarkier som existerar i den aktuella sociala institutionen. Naom Chomsky skriver i ”Notes on anarchism” att teknologi kan användas på många olika sätt. Den är neutral i sin natur och det handlar bara om vad den utvecklas till för ändamål och hur den tillämpas. Att teknologi kan utvecklas för att underlätta arbetarna att ta demokratiska beslut i realtid utan chefer är lika sant som att den kan användas för att låta chefer och förmän övervaka arbetarnas prestationer och stärka den hierarkiska uppdelningen av dom som ger order och dom som utför dom. Skillnaden är att den förra teknologin inte utvecklas då den såklart skulle förändra de den sociala hierarkin. Detta är intressant i relation till en rad olika teknologier som följdaktligen då kommer att kunna användas på sätt som antingen främjar demokratiska och icke-demokratiska arbetssätt.

En intressant konsekvens av utvecklingen av mer sofistikerad artificiell intelligens har att göra med hur produktionen av materiella produkter kan bli mer och mer automatiserade genom användning av robotar. Vi har under 1900-talet redan sett hur fabriksarbete kommit mer och mer att handla om en övervakning av högteknologisk apparatur än att själva sitta vid det löpande bandet och modifiera produkten i olika led av varutillverkningen. Artificiell intelligens är dock inte enbart användbart i industrirobotar utan även inom kunskapsproduktion som datasökningar, forskning, rutinåtgärder på sidor som Wikipedia, etc.

En spekulation om framtiden är att vi går mot en utveckling där mer och mer av det arbete som vi inte själva vill utföra istället kommer att skötas helt av artificiella intelligenser. Denna utveckling förutsätter då att det är ekonomiskt hållbart att utveckla detta system i första taget, men om det en gång är utvecklat kan spridningen ske utan vidare. Vad kommer yrkesrollen då att innebära? Medieteoretikern Clay Shirky menade att framtidens arbete skulle vara det som inte var roligt att utföra, eftersom det som var roligt redan hade utförst frivilligt och delats med sig av på internet. Detta sa han i relation till den kollaborativa kunskapsproduktion som vi ser genom sociala medier på internet idag, där människor utanför formella organisationer lägger ner mycket tid på att utveckla och dela med sig av information och produktion gällande sina egna intresseområden.

Men om nu det arbete som ingen vill utföra då utförs av robotar och artificiella intelligenser? Ett tänkbart svar får vi i Ray Kurzweils mycket optimistiska vision av framtiden där det arbete man sysslar med är i princip oskiljbart från lek. Precis som Einstein kom på relativitetsteorin genom att dagdrömma om att han var en solstråle så kommer framtidens kunskapsproduktion att ske i virtuell verklighet, där steget från en tanke till en simulering av dess konsekvenser är ögonblicklig. Vad social status och roller skulle innebära i ett sådant samhälle är det svårt att säga.

Cybergdefinitionen och gränsen mellan människa och teknologi

Cyborg-begreppet myntades 1960 med artikeln ”Cyborgs and Space” skriven av cybernetikerna Manfred Clynes och Nathan Kline. Vad dom menade var att man istället för att försöka skapa miljöer som liknande jordens under bemannade rymdresor för att utforska rymden så föreslog man istället att det var människorna som skulle förändras för att på så sätt bättre kunna anpassas till rymden. Man menade att resor i rymden utmanade människan på ett spirituellt sätt eftersom dessa bjöd in människan att ta en mer aktiv roll i sin biologiska evolution.

Genom att kombinera forskning inom cybernetik och datavetenskap så skulle man på sikt kunna skapa hybrider mellan människa och teknologi där implanterade elektroniska apparater använde feedback-signaler från kroppen för att automatiskt reglera kroppsliga funktioner som vakenhet, metabolism, andning, hjärtfrekvens, etc. beroende på vad som krävdes för den speciella miljön kropparna befann sig i. Artikeln definierade cyborg som följande: ”The Cyborg deliberately incorporates exogenous components extending the self-regulating control function of the organism in order to adapt it to new environments.”

Här sker alltså en skarp åtskillnad mellan komponenter som sitter på utsidan och insidan av kroppen och sätter stor vikt vid den cybernetiska självregleringen. Men är detta verkligen en lämplig definition av en cyborg? Filosofen Andy Clark är en förespråkare för ”mind extension”-teorin och menar att människan är teknologiska symbionter och därmed kan anses uppfylla kriterierna för att definieras som cyborgs utan att för den delen nödvändigtvis behöva inkludera högteknologi som är integrerad med den biologiska kroppen.

Detta eftersom våra hjärnor har den egenskapen att dom kan söka nära relationer med icke-biologiska resurser för att på så sätt förstärka och avlasta våra kognitiva verksamheter. Det är detta som medför att vi är så passa bra på abstrakt tänkande som vi ändå är, genom att vi hela tiden blandar våra mentala aktiviteter med penna, papper, klockor och elektronik.

Den teknologi som idag associeras med den populärkulturella bilden av en cyborg och som nu alltmer börjar komma i form av mer avancerade former av interaktion mellan kroppen och elektronik är ur Andy Clarks perspektiv bara kulmen av en lång process som är lika gammal som människan själv. Denna kulmen kommer dock innebära att den teknologi som utvecklas kommer att kännas mer som mentala processer än som användningen av ett externt verktyg, då inte bara människor anpassar och utvecklas teknologi som smälter samman men den mentala aktiviteterna, utan även teknologin själv anpassar sig till användaren.

Dessa kommer att kunna klassificeras som verktyg enbart på samma sätt som olika delar av hjärnans omedvetna neurala processer kan anses vara det, då man inte ”använder” sin hjärna på ett medvetet sätt. Så dessa interaktiva teknologier kommer för oss att bli som en del av våra mentala processer och på så sätt ytterligare förbättra vår förmåga till abstrakt tänkande, samtidigt som det blir svårare att avgöra var en persons mentala aktiviteter börjar och slutar.

Det finns alltså ingen meningsfull gräns mellan att vara cyborg eller människa, utan här handlar det om en definition av människan som teknologisk symbiont redan från början. Kevin Warwicks strävan efter att bli ”cyborg” kan ur detta perspektiv te sig mer som en strävan efter att utveckla nya former av människa-teknologi-symbios. Warwick implanterade 1998 ett silikonchip under huden och ovanför sina muskler i sin vänstra arm. Chipet var av en enkel typ som sände radiosignaler via en antenn till en dator som svarade med att öppna dörrar när han närmade sig dom, tända och släcka lampor, etc. Detta var rätt enkla saker som skulle ha kunnat genomföras lika bra utan implantat, men syftet var att testa hur bra det gick att implantera ett chip och låta det sända signaler. Enligt uppgift så började han till slut känna att chipet var en del av hans kropp och att det var svårt att operera ut det när den tiden kom.

Så cyborgbegreppet är som många andra begrepp rätt tvetydigt med många olika definitioner. Själv ställer jag mig närmast Andy Clarks perspektiv, även om man nog får ha överseende med den mer populärkulturellt influerade versionen. En annan som har behandlat ämnet om människans ihopväxande med teknologi är såklart Ray Kurzweil. Clarks syn på människans användning av teknologi sammanfaller rätt väl med ray Kurzweils definition av människan som, istället för att definieras av sina begränsningar, se henne som en varelse som hela tiden försöker gå förbi sina begränsningar, oavsett om det rör sig om vetenskap eller teknologi. Oavsett vad man har för åsikt om hur bra Kurzweils prediktioner om den framväxande vetenskapen och teknologin stämmer så går det i varje fall att konstatera att både datorkraften och mänsklighetens samlande vetenskapliga kunnande ständigt ökar.

Oavsett hur lång tid det kommer att ta så kommer det på sikt detta få som konsekvens att vi mer och mer kommer kunna gå bortom våra biologiska begränsningar för att förstärka vår biologiska och intellektuella kapacitet. I denna värld så kommer gränsen mellan människa och teknologi alltmer förlora i betydelse eller till och med suddas ut helt. Men det förefaller svårt redan idag att dra en definierande distinktion om vad som är mänskligt och inte mellan en människa modifierad med teknologi och en utan. Använder vi inte redan teknologi som glasögon och kläder som har medfört att människan har kunnat fungera bättre i sin miljö? Skillnaden mellan den situationen och att förstärka hjärnans intelligens med hjärninplantat är egentligen inte så stor.

 

Människans känslor i relation till utvecklingen av artificiell intelligens

Det biologiska perspektivet inom psykologi erbjuder en syn på människan med fokus på den genetiska grundstrukturen som resulterar i ett nervsystem och kroppslig fysiologi som i sin tur kan producera olika medvetandetillstånd och kognitiva förmågor och egenskaper. Om man tittar på hjärnans evolutionära utveckling så kan man se att många av hjärnans högre centra har utvecklats från det limbiska systemet eller ökade detta systems förmågor. Det limbiska systemet är en uppsättning delar av hjärnan som har stor betydelse för emotioner och beteende. Detta innebär att vårt beslutsfattande och andra kognitiva förmågor som finns främst lokaliserade i neocortex är i hög grad sammanflätade med det limbiska systemet genom en mängd nervtrådar. Känslor kan därmed anses vara de grundbalkar på vilket resten av hjärnans arkitektur vilar, vilket James-Langes teori om emotioner kan sägas visa.

William James menade att en emotion har tre komponenter, nämligen kognition, handling och känsla. Det är den kognitiva aspekten som kommer först, då prefrontal cortex på mycket kort tid (en åttondels sekund i studier med fotografier) reagerar på situationer olika beroende på dess avgörande av om den är bra, dålig, irriterande, njutbar, etc. Därefter kommer handlingen som svar på det kognitiva avgörandet, exempelvis att attackera, fly eller en rent fysiologisk reaktion som att hjärtat pumpar snabbare, salivering, adrenalinutsöndring, etc. Först därefter så kommer själva känslan, vilket tydligt visar att relationen emotioner har till de evolutionära funktionerna som är kopplade till specifika handlingsmönster fortfarande är den grund som vårt medvetande är uppbyggd ifrån.

Men hur välanpassade är dagens samhälle efter vårt biologisk arv? Freud menar i ”Vi vantrivs i kulturen” att sociala regler och lagar är menat att dämpa de inre känslostormarna, men trots det så styrs förnuftet mån gånger känslorna på grund av den grundläggande biologiska uppbyggnaden av vår hjärna. Denna är resultatet av en lång evolutionär process, som dock växte fram i en helt annan miljö (biologisk som materiell) än det postmoderna samhället. Vår grundläggande uppsättning med känslor är den som har fungerat under 50 000 generationer tillbaka, och visar ingen hänsyn till konsekvenserna av hur människan har gått från jägare- och samlare till ett samhälle uppbyggt på agrikultur, arbetsdelning och modern teknologi.

Från att ha spenderat sina liv i små socialt integrerade grupper så lever nu merparten av jordens människor i en urban miljö, där konsekvenserna av en befolkningsexplosion och en snabb historisk utveckling onekligen har påverkat kulturen och därmed även hur människor känslomässigt relaterar till sin omvärld. Och då känslor är genetiskt inprogrammerade impulser till handling så kan man tänka sig att de handlingsmönster som fungerat under en del av människans historia numera förefaller oförnuftiga i en helt annorlunda social kontext.

I relationen till teknologi är det främst skapandet av artificiell intelligens om jag tänker på som relevant utifrån det biologiska perspektivet, då de projekt som existerar idag för att skapa stark AI redan har inspirerats en hel del av neurala nätverk och vissa försöker till och med basera sin forskning på att genom avancerad scanningsteknologi kunna läsa av hjärnan och sedan använda den som en mall för att skapa ett artificiellt medvetande. Tidigare hårdvara för hjärnscanning är bara tillräckliga för att ge en grov uppskattning om vad det är som pågår i hjärnan, men upplösningen för icke-kirurgisk hjärnscanning håller på att fördubblas ungefär var 12:e månad, samtidigt som man kan se en förbättring i hastigheten man rekonstruerar bilderna från hjärnan.

Bilderna används för förstå de grundläggande mönstren i hjärnans olika delar, utan att behöva fånga varje individuell nervkoppling, för att sedan kunna skapa mjukvara som modellererar denna dels funktion. Man måste alltså förstå hjärnan för att kunna bygga intelligenta system, men man behöver inte nödvändigtvis imitera dess beteende ner på minsta cellulära eller atomära nivå. Istället är det de mest grundläggande designprinciperna man är ute efter, exempelvis hur det går till när hjärnan känner igen mönster, riktar sin uppmärksamhet, etc. Idag är datorer linjära och systematiska i sin natur, men tanken är att de ska kunna få egenskaper hos människor gör dom mer dynamiska.

Många diskussioner om artificiell intelligens präglas av en oro inför vad det skulle innebära om människan lyckas skapa maskiner som i sin tur är mer intelligenta än människorna själva. Alla sorters AI behöver dock inte vara likadana, då man kan tänka sig att i vissa intelligenta system kanske det inte behövs ett självmedvetande eller det känsloliv människan har. Men om man vill skapa en stark AI, alltså ett människoliknande artificiellt medvetande, då måste man ta med känslor i beräkningen. Och då är vi tillbaka där vi startade – hur hjärnans uppbyggnad relaterar emotioner till förnuft.

Enligt min mening så tror jag att emotioner som drivkrafter till handling fortfarande är relevant för människans ”neurobarn”, då vi behöver dom för att deras medvetande ska få kunna uppleva världen på ett ungefärligt likadant sätt som vi. Vi får heller inte glömma att moralkänslan och empati är viktig för att skapa det som har kommit att kallas ”vänlig AI”, vilket är en metod för att humanoida varelser med generell AI ska kunna fungera och interagera med människor på ett hälsosamt och socialt fungerande sätt.

Detta perspektiv kan man nog se som just ett resultat av människans känslomässiga förmåga att känna rädsla och fast sedan gå över denna och utveckla ett förnuftigt svar på den varningssignalen. I slutet har beteendemönstret ändrats för att undvika en möjlig framtida katastrof. Denna förmåga till känslor tycker jag det är uppenbart att även artificiella intelligenser ska få besitta, då de vetenskapliga projekt dessa kommer laborera med kommer vara långt bortom den komplexitet vi har sett människan hållt på med hittills.

När det gäller utvecklingen av artificiell intelligens så har man tidigare lovat väldigt mycket utan att kunna hålla det. Vissa anser att en central debattörer som Ray Kurzweil för vidare den traditionen och att det mest kan anses vara önsketänkande. Men å andra sidan har hans prediktioner hållt rätt väl sedan han började analysera teknologiska trender i slutet av 80-talet. Men man bör nog hålla sig lite reserverad ändå när det gäller detta ämne, dels för att det är mycket forskningsområden som måste ta stora steg framåt för att man ska kunna nå stark AI och dels så vet vi inte riktigt vad som kommer att hända när vi väl har nått det tillstånd då artificiella intelligenser själv kan hjälpa till med forskningen på olika sätt.

När man diskuterar ”stark artificiell intelligens” så kommer oundvikligen frågan upp om huruvida man kan anse en sådan vara ”mänsklig” och därmed inkludera de mentala förmågor som människan besitter. Kan man anse att stark AI utan förmåga till moral och empati är av en mänsklig typ? Frågan går hand i hand med frågan om vilka egenskaper det är önskvärt att en AI ska besitta. I ”Humanoider” skriver Peter Nordin och Johanna Wilde att det inte får finnas något tvivel om att målet med utvecklingen av artificiell intelligens är AI-systemet ska sätta människans intressen i främsta rummet. Ibland går teknologisk utveckling i sprng då någon teori utvecklas fort eller en metod har fått bra förutsättningar för att lyckas, så man menar då att om ett sådan situation skulle bli fallet med AI så kan det resultera i en instabil situation där

Det är här som man i diskussionerna även börjar blanda in populärkulturella referenser till AI som har vänt sig mot mänskligheten. J. Storrs Hall skriver i ”Beyond AI” om vad han kallar för ”robotpsykopater”. I likhet med mänskliga psykopater så är problemet att lista ut om en artificiell intelligens beteende mot en människa är baserat på riktiga känslor eller om dom istället gör som mänskliga psykopater och manipulerar genom att spela upp en repertoar av känslomässiga beteenden. Till saken hör hur enkelt det kan vara för en AI att simulera känslomässiga svar till människor baserat på en avläsning av människans kroppsspråk och fysiologiska signaler som hetta på huden, färg på huden, perspirering, etc. för att sedan interagera med personen på ett sätt som statistiskt har visat sig fungera i liknande kontexter.

Wilde och Nordin skriver om en anekdot där en en tant hade köpt en till robotdammsugare för att hon tyckte att den första hon hade köpt hade verkat så ensam. Detta kan få illustrera hur människor redan idag antropomorferar robotar och artificiella intelligenser, trots att det idag är långt ifrån ett tillstånd då dessa kan anses vara självmedvetna.

Hall tar upp science fiction-författaren Isaac Asimov som i sin Robot-serie behandlade frågan om vilka kriterier som ska guida robotars beteende mot människor. Det är därifrån som vi har ”Asimovs tre lagar för robotiken” som dock genom åren har mött mycket kritik, men ändå tjänat som en utgångspunkt för diskussionen. Till skillnad från Hollywood-versionen så tror forskare idag att artificiella intelligenser först och främst inte kommer kommer att uppvisa illvilliga beteenden som man tidigare har genom människans behandling av andra människor och även andra djur.

Mer troligt är istället att dom skadar oss oavsikligt genom att man utför måldrivna aktiviteter, exempelvis vetenskapliga experiment, och i dessa inte tar hänsyn till de förhållanden som människor behöver för att överleva. Den mänskliga biologin är trots att allt mer skör för strålning och liknande som en robot inte skulle behöva ta vidare hänsyn till för att överleva. En AI skulle inte nödvändigtvis dela det evolutionära arv som kodar för de kognitiva verksamheter som medför att vi ser vissa beteenden som självklara och andra som förkastliga. Det är en bit kvar innan stark artificiell intelligens är möjlig att skapa, men det är helt klart dags att tänka över de eventuella konsekvenserna redan nu.