Socialdemokratin utgör inget alternativ för en progressiv politik

Med EU-parlamentsvalet över sen några dagar så har eftervalsanalyserna nu konstaterat framgångar för Folkpartiet, Miljöpartiet och Piratpartiet, samt svidande nederlag för resten. Socialdemokraterna verkar trots tillbakagången lättade efter vårens ståhej om Wanja Lundy-Wedins styrelseblunder och Sahlins ”förtroende”, då man fruktade att resultatet skulle kunna vara ännu sämre. Nu kan man i alla fall andas ut över att fortfarande vara största partiet och ha slagit Moderaterna, men faktum kvarstår att Socialdemokraterna är på väg ned längs en nedåtgående spiral där väljare flyr och partiet står kvar handfallna med sin i vänsterretorik illa dolda högeragenda.

Man kan nu hävda att det var länge sedan Socialdemokraterna kunde anses vara ett politiskt alternativ som förde en progressiv politik. Från vänsterhåll har det reformistiska projektet kritiserats hårt ända sedan starten för att ha svikit sina ideal och gjort dåliga prioriteringar, men det är först på 80-talet som man tydligt kan se hur man frångått omfördelningspolitiken och lagt sig platt inför den nyliberala kritiken. Valet 1976 innebar att Sverige fick en borgerlig regering för första gången sedan 1936, vilka inte försatte chansen till att föra högerpolitik. Mellan 1976 och 1985 ökade man företags och bankers förmögenhet med 460 miljarder kronor, alltså ett projekt som Socialdemokraterna fortsatte när man återfick regeringsmakten i 1982 års val.

Och så har det fortsatt. Nedskärningar i skola, vård och omsorg, försämringar i äldreomsorgen. Med avregleringar, privatiseringar, utförsäljningar och skattesänkningar som metod för den tredje vägens ”socialdemokrati” har man fört en politik som gynnat företag och rika medan de sociala klyftorna och problemen bara har skenat iväg. För det var under fanan ”den tredje vägens politik” man nu försökte, med den brittiska sociologen Anthony Giddens som chefsideolog, erbjuda ett tredje alternativ mellan höger och vänster, baserat på satsningar på en stark ekonomisk utveckling i kombination med en välfärdsstat som inte nödvändigtvis behövde tillhöra den offentliga sektorn. Det handlade inte längre om klass, utan det var identitet som viktigt i det nya postindustriella samhälle som man menade växte fram.

Det är denna kapitulation inför hur högern vann mark i början av 80-talet med sin nyliberala ekonomiska kritik som socialdemokratin ännu inte återhämtat sig ifrån och troligen inte kommer göra det heller. Istället för att ta debatten så valde man triangulering – strategin att vinna tillbaka mittenväljare genom att överta de nyliberala positionerna nästan rakt av, men i retoriken fortfarande framställa sig som ett verkligt alternativ till högern. Tredje vägen låg i mitten. Nog finns det gradskillnader mellan Socialdemokraterna och alliansen i dagsläget, men de handlar inte om stora skillnader utan man kapitulerar fortfarande steg för steg inför högern. I våras skrev Mona Sahlin och Thomas Östros i DN Debatt om hur alliansen sänkt skatten med 80 miljarder precis innan man gått in i en lågkonjunktur. Det motförslag som man pressade fram visade sig vara en skattehöjning på 5 miljarder – en skrattretande låg siffra som man även menade skulle ta Sverige ur den ekonomiska krisen i keynesiansk stimuleringspolitisk anda.

Det är bara att konstatera att den socialdemokrati som en gång skapade världens starkaste välfärdsstat nu enbart utgör ett socialliberalt projekt, som för fram sin kapitalistiska agenda med en vänsterretorik utan någon som helst grund i verkligheten. Mot den bakgrunden är det inte svårt att förstå varför väljare lämnar SAP eller för den delen socialdemokratiska partier i övriga Europa. Mitt i den största krisen sedan 30-talets depression hittar vi socialdemokratin med byxorna nere i sänghalmen med näringslivet – med en total frånvaro av ekonomisk systemkritik och ett realistiskt framtidsperspektiv.

Andra bloggar om: SAP, socialdemokraterna, reformism, socialdemokrati, den tredje vägen, anthony giddens, lo, eu-valet, val, wanja lundby-wedin, triangulering, nyliberalism, välfärd, mona sahlin, thomas östros

Dags att ifrågasätta Björklund Jugend-skolan

Snart i en skola nära dig.

Att utbildningsminister Jan Björklund har en bakgrund inom det militära borde inte ha undgått någon. Sedan han tog avsked 1994 för att ägna sig åt politiken på heltid verkar det som om han har tagit med sig det militärdisciplinära idealet i sin profilering av skol- och utbildningsfrågor. För vilka tendenser som man kan urskilja i hans skolpolitiska linje verkar har mer att göra med att skapa lydnad till auktoritet att göra än att faktiskt utveckla en skola baserad på modern pedagogik. Det finns starka skäl till varför man bör motverka auktoritetstro och militärdisciplin i klassrummet.

Vad är egentligen gott uppförande? Att reglerna som lärs ut om vad som är accepterat beteende i skolan är godtyckliga och ofta kulturellt präglade kan även innebära att barn som växer upp med invandrarbakgrund blir orättvist behandlade. Det kan röra sig om sådant som klädstil, att hålla tider, arbetsetik och socialt beteende rent allmänt. Argumentationen brukar utgå ifrån att utan disciplin kan lärarna inte hålla tillräcklig ordning för att skapa ett meningsfullt inlärningsklimat, då eleverna blir omotiverade och stökiga vilket leder till dåliga resultat för hela klassen. Grunden i det hela ligger i att det är läraren som har auktoriteten i klassrummet och att eleverna är där för att lära sig lyda order. Detta kan ske genom en sorts moderat version där lärare respekterar eleverna, genom att kombinera utmätningen av ”rättvisa” straff när elever inte uppför sig enligt accepterade normer och uppmuntran när dom lyder order.

Vad blind auktoritetstro leder till har vi genom historien fått en del obehagliga exempel på. Om man till exempel går tillbaka till Nazi-Tyskland och organisationen Hitler Jugend, så baserades den på en föreställning om att skapa ariska övermänniskor genom indoktrinering av anti-semitism och motivation att kämpa för det tredje riket. Och även om likheterna till Folkpartiets skolpolitik kanske är haltande så känner man igen tilltron till auktoriteter och utövning av militärdisciplin, samt avsaknad av demokratiska värderingar. Hela det nazistiska projektet möjliggjordes vad som har kallats ”den auktoritära individen”, som innebar lydnad till en stark ledare och att följa traditionella värderingar och sociala normer. Att skapa icke-kritiska ja-sägande medborgare som gör som dom blir tillsagda är förstås något som personerna vid makten gillar. Då kan man genomföra sin egen agenda utan att mötas av protester. I Nazi-Tysklands fall blev resultatet flera miljoner mördade på totalt vansinniga grunder.

Att vissa förordar en mer gammaldags syn på uppfostran är tydligt i och med förordandet av en mer konfronterande stil i klassrummet. Man menar att det inte går att vara vek när det gäller skoldisciplin. Logiken är att ju mer piska och skäll desto bättre blir skolresultaten. Ofta lyfter man fram östasien som positiva exempel på detta, som kombinerar strikt disciplin med höga skolresultat.

Exempelvis Japans skolsystem har visat sig väldigt stelbent, då man spenderar sin tid i klassrummet till att memorera delar av böcker. Internationella studier har visat att detta fungerar bra i ämnen som naturvetenskap och matematik, men sämre i språk och samhällskunskap, som mer baseras på att kritiskt tänkande och att föra resonemang mot varandra.

Eleverna har väldigt höga krav på sig då om man inte klarar slutproven i motsvarigheten till nionde klass så är det körd, då det inte finns någon vuxenutbildning. Motivationen att studera och uppföra sig rätt kommer från familjen, som har en stor kulturell betydelse, och upprättshålls i skolan genom gruppsykologiska mekanismer. Man får inte sticka ut från mängden, och dom som gör det blir mobbade. Stress och psykisk ohälsa är inte helt oväntat ovanligt. Självmord är vanligt, vilket en rapport från WHO (2002) visade. Japan kommer på 12:e plats (jämför med Sverige som hamnar på 33:e).

Resultatet av skolsystemet är att eleverna lär sig information till tentor, som dom senare glömmer bort då man inte har lärt sig för att kunna applicera kunskapen på någonting mer. Motivationen att studera kommer enbart från att klara prov, och då det inte infogas i något mer kreativt arbete så faller det snabbt i glömska. Idealeleven som kommer ut från utbildningen är en person som är usel på kritiskt tänkande, men desto bättre på att lyda order. Agnarna sållas från vetet, då de elever som ifrågasätter något faller bort från vidare studier.

Att fostra demokratiska ideal hos eleverna borde vara något självklart i ett demokratiskt samhälle. Att Björklund vill gå mot ett totalt motsatt håll är skrämmande. Om man ser på Folkpartiets skolpolitik verkar det vara precis vad man vill införa. Mer lydnad, mindre demokrati, mer memorering, mindre kritiskt tänkande, mer rangordning, mindre personlig utveckling. Och så fortsätter det. Man bortser totalt från insikter som vunnits av pedagogisk forskning, och vill fostra morgondagens ja-sägande bävrar genom blinda, ideologiserade institutioner. Ett led i detta är betygsättning och rangordning för att göra det enklare att vaska fram guldklimparna. Ju mer tävlingen och konkurrenstänkandet växer desto mindre blir solidariteten med medmänniskorna, och mindre energi kan ägnas åt att reflektera över institutionerna över huvud taget.

Vad är kunskapsskolan?

Folkpartiet har de senaste åren profilerat sig som ett parti som förordar ordning och reda i skolan. Man har fört fram en vision om en ”kunskapsskola”, vilken man har kontrasterat mot en socialdemokratisk ”flumskola”. Denna flumskola har man sagt innebära motstånd mot ordning och reda i skolan, att förmedlandet av kunskap hamnar i bakgrunden för omsorgen av eleverna, motstånd mot utvärderandet av elevernas framsteg genom betyg och gemensamma prov samt att lärarnas roll som ämnesexperter nedtonas till förmån för eleverna. Istället menar Folkpartiet att det behövs ökad betygsättning (skriftliga omdömen från första klass), mer ordning och reda (ex. genom att lärare får beslagta mobiltelefoner och tvångsföflytta mobbare), förbättra elevernas kunskaper (genom att minska håltimmar och öka antalet undervisningstimmar i svenska, historia och religionskunskap) samt minska elevernas inflytande i elevråd och dylikt (förbjuda elevstyrda skolor).

Den socialdemokratiska ”flumskolan” har Jan Björklund konsekvent utmålat som den sämsta i världen de senaste 12 åren:

”Vi ska komma ihåg att svensk skola är enligt OECD nu den skola som har mest skolk i hela världen, mest problem med skadegörelse i hela världen och det grövsta och mest kränkande språkbruket i hela världen.”
Agenda 20061105

”I ett par avseenden har ju OECD konstaterat att vi är värst i världen: vi har mest skolk, flest sena ankomster, störst skadegörelse och det grövsta och mest kränkande språkbruket.”
Metro – 2006-12-27

’’Vi har mest stök och disciplinproblem i vår skola i hela den industrialiserade världen. Enligt OECD ligger Sverige i topp när det gäller skolk, skadegörelse och kränkande språkbruk. Vi måste vakna upp och inse att det inte fungerar.’’
GT – 2007-03-14

”– Enligt en internationell studie av OECD har svenska skolor störst problem med skolk, för sen ankomst, skadegörelse och ett kränkande språkbruk.”
Sydsvenskan – 2007-03-05

”Svenska skolor har mest skolk, mest sena ankomster, mest skadegörelse och det grövsta och mest kränkande språkbruket i hela den utvecklade världen, enligt OECD.”
SvD Debatt – 2005-10-03

En studie genomförd av radioprogrammet ”Kris i skolan?” i P1 visar att ingenting av detta är sant. Enligt rapporten PISA (Programme for International Student Assessment) som genomförs av OECD så visar det sig:

I PISA 2003 finns inga uppgifter om grovt språk, stölder eller skadegörelse. Men det finns två tabeller (5.2 och 5.3) som rör skolk, frånvaro och ordning. I den ena tabellen är det rektorerna som uppskattar i hur hög grad skolk, oordning och droger hindrar elevernas lärande och i den andra uppskattar eleverna vilka beteenden som förekommer under varje eller nästan varje mattelektion.

I båda fallen hamnar Sverige någonstans i mitten av tabellen, på eller i närheten av OECD-genomsnittet. En hel rad länder hamnar alltså sämre än Sverige i dessa två tabeller. Ett av dessa är mönsterlandet Finland. Där uppskattas ogiltig frånvaro och skolk från enstaka lektioner vara ett större hinder för elevers lärande, enligt rektorerna, jämfört med Sverige. Och de finska eleverna uppskattar i högre grad än de svenska eleverna att det är störningar och oordning, att elever inte lyssnar på sin lärare, att det dröjer långt efter lektionens början innan eleverna börjar jobba och att lärarna får vänta länge på att eleverna ska lugna sig.

Folkpartiet brainstormar på partistämman.

Det hela visar sig att Folkpartiets svartmålning är dåligt underbyggd. Granskningen forsätter och jag ser fram emot dom kommande programmen som ska fortsätta granska reformerna inom skolan, men angående studierna PISA, Timss och PIRLS har Folkpartiet väldigt lite kött på benen. Så lite så att man kan säga att man medvetet har misstolkat studierna för att förstärka sina teser om hur dålig den svenska skolan är. Media (DN, Dagens Arena, ETC, Piteå-Tidningen, ) och bloggar (Jinge, Svensson, Alliansfritt Sverige, Ung Vänster, Niklas blogg, Ulf Bjereld, etc) idag för fram liknande åsikter, och vissa anser att Björklund borde avgå. Om kommande granskningar kommer gräva fram lika mycket så kan vi se fram emot ännu mer intervjuer där Björklund stammar och flämtar fram bortförklaringar.

I ett nyhetsbrev skickade Björklund ut detta meddelande förut idag:

Låt mig formulera och besvara två frågor som är centrala i denna debatt.

1. Sjunker kunskapsresultaten i den svenska skolan?
Svaret är ja enligt flera internationella undersökningar. Några exempel:
Svenska elevers resultat i matematik och naturvetenskap har försämrats mest mellan 1995 och 2003 av alla jämförda länder. (Timss 2003)
Svenska åttondeklassare 2003 räknade sämre än vad sjundeklassarna gjorde 1995. (Timss 2003)
De svenska resultaten i matematik och naturvetenskap var medelmåttiga och svenska elever presterade betydligt sämre än finska elever. (PISA 2003)
Senare har också undersökningen PIRLS 2006 presenterats. Den visar en tydlig negativ trend gällande svenska elevers läsförmåga, även om resultaten fortfarande är goda.
Skolverkets senaste lägesbedömning (2007) formulerar det så här: ”Under senare år har Sverige tappat position jämfört med andra länder. Det finns tydliga indikationer på försämrade elevresultat, i läsförståelse, matematik och naturvetenskap och på en ökad variation i resultat mellan skolor.”

2. Har den svenska skolan problem med stök och oordning?
Svaret kan inte heller på denna fråga bli något annat än ja. Några exempel:
Störningar i klassrummen är vanligast i Sverige och Slovakien av 20 undersökta länder. (Timss 2003, enkät till rektorer)
Sen ankomst, skolk och svordomar är vanligast bland svenska elever av 20 undersökta länder. (Timss 2003, enkät till rektorer)
Varannan lärare, 49 procent, anger att de ibland eller på varje lektion upplever dålig ordning eller störande oljud under sina lektioner. Motsvarande bedömning från eleverna är 66 procent. (Skolverket, Lusten och möjligheten, fördjupad studie av NU03)
Endast en tredjedel av de yngre eleverna tycker att de alltid eller nästan alltid har arbetsro på lektionerna. Av de äldre grundskoleeleverna anser en tredjedel att arbetet på nästan alla eller de flesta lektionerna kommer igång först långt efter det att lektionen har börjat. (Skolverkets lägesbedömning 2007)

Här hittar vi lite fler referade studier, så debatten lär alltså fortsätta. Man har nog grävt vilt i arkiven på utbildningsdepartementet. Men vad SR:s studie visar är ännu ett exempel på hur Alliansen ljuger med statistik för att kamma hem väljarstöd (minns ni ”utanförskapet”?). Vilket självklart kan leda till en rejäl backlash när det granskas närmare. Om man läser selektivt kan man använda forskningsrapporter till att underbygga många olika sorters politik, även såna som står i motsättning till varandra. Att det är stökigt i skolan skulle kunna användas som argument för att Sverige behöver mer resurser till skolan, för att på så vis minska klasserna, anställa fler lärare och ge stöd till elever med speciella behov. Enligt min åsikt så finns det starka argument för att göra just detta, samt att i förlängningen röra sig mot en helt annan pedagogik (och samhälle).

Fortsättning följer…

Andra bloggar om: pedagogik, folkpartiet, skola, utbildning, forskning, socialdemokraterna, politik, skolpolitik, inlärning, studier, betyg, jan björklund, politik, samhälle, alliansen