Människans känslor i relation till utvecklingen av artificiell intelligens

Det biologiska perspektivet inom psykologi erbjuder en syn på människan med fokus på den genetiska grundstrukturen som resulterar i ett nervsystem och kroppslig fysiologi som i sin tur kan producera olika medvetandetillstånd och kognitiva förmågor och egenskaper. Om man tittar på hjärnans evolutionära utveckling så kan man se att många av hjärnans högre centra har utvecklats från det limbiska systemet eller ökade detta systems förmågor. Det limbiska systemet är en uppsättning delar av hjärnan som har stor betydelse för emotioner och beteende. Detta innebär att vårt beslutsfattande och andra kognitiva förmågor som finns främst lokaliserade i neocortex är i hög grad sammanflätade med det limbiska systemet genom en mängd nervtrådar. Känslor kan därmed anses vara de grundbalkar på vilket resten av hjärnans arkitektur vilar, vilket James-Langes teori om emotioner kan sägas visa.

William James menade att en emotion har tre komponenter, nämligen kognition, handling och känsla. Det är den kognitiva aspekten som kommer först, då prefrontal cortex på mycket kort tid (en åttondels sekund i studier med fotografier) reagerar på situationer olika beroende på dess avgörande av om den är bra, dålig, irriterande, njutbar, etc. Därefter kommer handlingen som svar på det kognitiva avgörandet, exempelvis att attackera, fly eller en rent fysiologisk reaktion som att hjärtat pumpar snabbare, salivering, adrenalinutsöndring, etc. Först därefter så kommer själva känslan, vilket tydligt visar att relationen emotioner har till de evolutionära funktionerna som är kopplade till specifika handlingsmönster fortfarande är den grund som vårt medvetande är uppbyggd ifrån.

Men hur välanpassade är dagens samhälle efter vårt biologisk arv? Freud menar i ”Vi vantrivs i kulturen” att sociala regler och lagar är menat att dämpa de inre känslostormarna, men trots det så styrs förnuftet mån gånger känslorna på grund av den grundläggande biologiska uppbyggnaden av vår hjärna. Denna är resultatet av en lång evolutionär process, som dock växte fram i en helt annan miljö (biologisk som materiell) än det postmoderna samhället. Vår grundläggande uppsättning med känslor är den som har fungerat under 50 000 generationer tillbaka, och visar ingen hänsyn till konsekvenserna av hur människan har gått från jägare- och samlare till ett samhälle uppbyggt på agrikultur, arbetsdelning och modern teknologi.

Från att ha spenderat sina liv i små socialt integrerade grupper så lever nu merparten av jordens människor i en urban miljö, där konsekvenserna av en befolkningsexplosion och en snabb historisk utveckling onekligen har påverkat kulturen och därmed även hur människor känslomässigt relaterar till sin omvärld. Och då känslor är genetiskt inprogrammerade impulser till handling så kan man tänka sig att de handlingsmönster som fungerat under en del av människans historia numera förefaller oförnuftiga i en helt annorlunda social kontext.

I relationen till teknologi är det främst skapandet av artificiell intelligens om jag tänker på som relevant utifrån det biologiska perspektivet, då de projekt som existerar idag för att skapa stark AI redan har inspirerats en hel del av neurala nätverk och vissa försöker till och med basera sin forskning på att genom avancerad scanningsteknologi kunna läsa av hjärnan och sedan använda den som en mall för att skapa ett artificiellt medvetande. Tidigare hårdvara för hjärnscanning är bara tillräckliga för att ge en grov uppskattning om vad det är som pågår i hjärnan, men upplösningen för icke-kirurgisk hjärnscanning håller på att fördubblas ungefär var 12:e månad, samtidigt som man kan se en förbättring i hastigheten man rekonstruerar bilderna från hjärnan.

Bilderna används för förstå de grundläggande mönstren i hjärnans olika delar, utan att behöva fånga varje individuell nervkoppling, för att sedan kunna skapa mjukvara som modellererar denna dels funktion. Man måste alltså förstå hjärnan för att kunna bygga intelligenta system, men man behöver inte nödvändigtvis imitera dess beteende ner på minsta cellulära eller atomära nivå. Istället är det de mest grundläggande designprinciperna man är ute efter, exempelvis hur det går till när hjärnan känner igen mönster, riktar sin uppmärksamhet, etc. Idag är datorer linjära och systematiska i sin natur, men tanken är att de ska kunna få egenskaper hos människor gör dom mer dynamiska.

Många diskussioner om artificiell intelligens präglas av en oro inför vad det skulle innebära om människan lyckas skapa maskiner som i sin tur är mer intelligenta än människorna själva. Alla sorters AI behöver dock inte vara likadana, då man kan tänka sig att i vissa intelligenta system kanske det inte behövs ett självmedvetande eller det känsloliv människan har. Men om man vill skapa en stark AI, alltså ett människoliknande artificiellt medvetande, då måste man ta med känslor i beräkningen. Och då är vi tillbaka där vi startade – hur hjärnans uppbyggnad relaterar emotioner till förnuft.

Enligt min mening så tror jag att emotioner som drivkrafter till handling fortfarande är relevant för människans ”neurobarn”, då vi behöver dom för att deras medvetande ska få kunna uppleva världen på ett ungefärligt likadant sätt som vi. Vi får heller inte glömma att moralkänslan och empati är viktig för att skapa det som har kommit att kallas ”vänlig AI”, vilket är en metod för att humanoida varelser med generell AI ska kunna fungera och interagera med människor på ett hälsosamt och socialt fungerande sätt.

Detta perspektiv kan man nog se som just ett resultat av människans känslomässiga förmåga att känna rädsla och fast sedan gå över denna och utveckla ett förnuftigt svar på den varningssignalen. I slutet har beteendemönstret ändrats för att undvika en möjlig framtida katastrof. Denna förmåga till känslor tycker jag det är uppenbart att även artificiella intelligenser ska få besitta, då de vetenskapliga projekt dessa kommer laborera med kommer vara långt bortom den komplexitet vi har sett människan hållt på med hittills.

När det gäller utvecklingen av artificiell intelligens så har man tidigare lovat väldigt mycket utan att kunna hålla det. Vissa anser att en central debattörer som Ray Kurzweil för vidare den traditionen och att det mest kan anses vara önsketänkande. Men å andra sidan har hans prediktioner hållt rätt väl sedan han började analysera teknologiska trender i slutet av 80-talet. Men man bör nog hålla sig lite reserverad ändå när det gäller detta ämne, dels för att det är mycket forskningsområden som måste ta stora steg framåt för att man ska kunna nå stark AI och dels så vet vi inte riktigt vad som kommer att hända när vi väl har nått det tillstånd då artificiella intelligenser själv kan hjälpa till med forskningen på olika sätt.

När man diskuterar ”stark artificiell intelligens” så kommer oundvikligen frågan upp om huruvida man kan anse en sådan vara ”mänsklig” och därmed inkludera de mentala förmågor som människan besitter. Kan man anse att stark AI utan förmåga till moral och empati är av en mänsklig typ? Frågan går hand i hand med frågan om vilka egenskaper det är önskvärt att en AI ska besitta. I ”Humanoider” skriver Peter Nordin och Johanna Wilde att det inte får finnas något tvivel om att målet med utvecklingen av artificiell intelligens är AI-systemet ska sätta människans intressen i främsta rummet. Ibland går teknologisk utveckling i sprng då någon teori utvecklas fort eller en metod har fått bra förutsättningar för att lyckas, så man menar då att om ett sådan situation skulle bli fallet med AI så kan det resultera i en instabil situation där

Det är här som man i diskussionerna även börjar blanda in populärkulturella referenser till AI som har vänt sig mot mänskligheten. J. Storrs Hall skriver i ”Beyond AI” om vad han kallar för ”robotpsykopater”. I likhet med mänskliga psykopater så är problemet att lista ut om en artificiell intelligens beteende mot en människa är baserat på riktiga känslor eller om dom istället gör som mänskliga psykopater och manipulerar genom att spela upp en repertoar av känslomässiga beteenden. Till saken hör hur enkelt det kan vara för en AI att simulera känslomässiga svar till människor baserat på en avläsning av människans kroppsspråk och fysiologiska signaler som hetta på huden, färg på huden, perspirering, etc. för att sedan interagera med personen på ett sätt som statistiskt har visat sig fungera i liknande kontexter.

Wilde och Nordin skriver om en anekdot där en en tant hade köpt en till robotdammsugare för att hon tyckte att den första hon hade köpt hade verkat så ensam. Detta kan få illustrera hur människor redan idag antropomorferar robotar och artificiella intelligenser, trots att det idag är långt ifrån ett tillstånd då dessa kan anses vara självmedvetna.

Hall tar upp science fiction-författaren Isaac Asimov som i sin Robot-serie behandlade frågan om vilka kriterier som ska guida robotars beteende mot människor. Det är därifrån som vi har ”Asimovs tre lagar för robotiken” som dock genom åren har mött mycket kritik, men ändå tjänat som en utgångspunkt för diskussionen. Till skillnad från Hollywood-versionen så tror forskare idag att artificiella intelligenser först och främst inte kommer kommer att uppvisa illvilliga beteenden som man tidigare har genom människans behandling av andra människor och även andra djur.

Mer troligt är istället att dom skadar oss oavsikligt genom att man utför måldrivna aktiviteter, exempelvis vetenskapliga experiment, och i dessa inte tar hänsyn till de förhållanden som människor behöver för att överleva. Den mänskliga biologin är trots att allt mer skör för strålning och liknande som en robot inte skulle behöva ta vidare hänsyn till för att överleva. En AI skulle inte nödvändigtvis dela det evolutionära arv som kodar för de kognitiva verksamheter som medför att vi ser vissa beteenden som självklara och andra som förkastliga. Det är en bit kvar innan stark artificiell intelligens är möjlig att skapa, men det är helt klart dags att tänka över de eventuella konsekvenserna redan nu.

Den biologiska grunden för rättvisekänslan

Från den romerska mytologin hämtas idag gudinnan Justitia som en symbol för lagen, juridiken och rättvisan. Hon brukar framställas med ögonbindel hållande en våg och ett svärd, vilket ska symbolisera likhet inför lagen, uppvägandet av det som väger för och emot i målet och svärdet för bestraffningen. I den grekiska mytologin motsvaras hon av gudinnan Dike, som skickades till jorden av Zues för att se till så att människorna höll sig i skinnet. Uppfattningen om rättvisa har anor långt tillbaka i tiden, och har fortsatt att intressera människor i olika samhällen sedan dess, vilket har bidragit till uppkomsten av en stor mängd uppfattningar om vad som är rättvisa och vad den beror på.

Idag studeras rättvisa flitigt inom många vetenskapliga discipliner, exempelvis inom ekonomi, filosofi och sociologi, samt speciellt inom det interdisciplinära området spelteori. En sociologisk studie på 70-talet visade att människor är känsliga för ”obalans” i tjänster och gentjänster, och ibland försöker överkompensera om dom känner sig skyldiga för att ha tagit emot en oförtjänad belöning. Det hela manifesterar sig som så att man till och med är villig att offra potentiella vinster för egen del för att blockera att andra individer tar emot mycket större vinster. Detta medför att formerna för samarbete blir stabilare, exempelvis genom att det blir svårare för så kallade ”friåkare”.

Kritik mot den här studien har påpekat att det är snarare graden och situationen som medför om man accepterar eller inte accepterar rättvisa, men det förklarar inte varför kapuciner och schimpanser uppvisar liknande beteende. Hur kommer det sig att tre arter på den evolutionära kedjan utvecklar ett liknande beteende i fråga om rättvisa? I en studie med kapucinapor så visade det sig att aporna föredrog att inte få någon belöning alls, framför att få en orättvis belöning i förhållande till en andra apa. Därefter riktades ilska mot forskarna som genomförde den orättvisa distributionen av maten. Detta kan tyda på en genetisk predestinerad känsla för rättvisa hos primater, även om vissa tror att det kan vara inlärt. Men det tvivlar jag själv på och man har inte hittat något liknande hos andra släkter.

Visst påverkar miljön ens föreställningar och uppfattning av världen, men man får aldrig glömma att människan är en biologisk varelse som får sina mentala förutsättningar från sin genuppsättning. Föreställningen om människan som ett socialt djur som påverkas i hög grad av den sociala miljön är sant till en viss gräns, något som bland andra psykologen Steven Pinker har fört ut i populärvetenskapliga böcker. Han menar att den mänskliga naturen inte är något ”oskrivet blad”, utan att människans medvetande är baserat på hur hjärnan i ett komplext system interagerar med dess olika delar. Med detta sagt så finns det ingen grund för att förneka miljöns betydelse, men den måste balanseras med det biologiska. På samma sätt som det troligen finns en biologisk grund för moralen, incesttabut, sexualiteten, etc, är det den sociala miljön, samhället och kulturen som avgör exakt hur det tar sig uttryck (eller undertrycks), så finns det troligen en liknande genetisk predestination för rättvisekänslan.

I vilket fall så kan man lugnt säga att rättvisa är väldigt viktigt i människans samhällen. Den amerikanska filosofen John Rawls menade att rättvisa är lika viktigt för sociala institutioner som sanning är för system av tänkande. Det förefaller faktiskt logiskt att om rättvisekänslan är en del av den mänskliga naturen så kommer den att påverka hur de sociala institutioner som omger människan byggs upp. Utan att gå in på evolutionär psykologi (söka förklaring till de evolutionära fördelarna av rättvisekänslan) så kan man på basis av detta konstatera att människor kommer att känna sig nöjda i vissa sociala institutioner och missnöjda i andra. Social stratifiering av olika slag kan nog motvilligt accepteras genom indoktrinering och social kontroll, men om känslan för rättvisa är av naturen given så kan man nog bara vänta sig att människor kommer att se med oblida ögon på orättvisa fördelning av privilegier och resurser.

Men det hela är kanske inte så enkelt, utan som sagt så påverkas känslan av rättvisa även av ett system av tänkande som kommer från samhället och kulturen. Att exempelvis monarkers eller kejsares privilegier har kunnat upprätthållas genom historien är på grund av att dessa utmålades i ett metafysiskt glimmer, där deras position ofta var av gud given. På samma sätt kunde prästerna upprätthålla social kontroll i byarna genom tal om himmel eller helvete. Den extrema fattigdom som existerade i början av industrialiseringen i Europa uppfattades inte som någon orättvisa i så hög utsträckning innan organisationer började sprida idéer om klass och kapitalismens natur, något som Karl Marx menade på var att väcka massorna till ett så kallat ”klassmedvetande”. Arbetarna blev medvetna om deras position i det ekonomiska systemet, och att deras rättmätiga andel av produktionsvärdet inte tillkom dem själva utan stoppades i kapitalisternas egna fickor. Denna föreställning fick troligen gensvar hos den biologiska känslan av aversion mot orättvisa, och gjorde det lättare att organisera massorna.

Men just föreställningen om vad som är rättvist skiljer sig på många sätt, vilket man enkelt kan se på alla filosofiska och politiska teorier med rättvisan som grund för resonemanget. Att se på rättvisa som en moralisk föreställning baserad på biologin ger inget svar på vad som faktiskt är rättvist, utan kan snarare få en att hemfalla åt moralisk relativism. Om moralen kommer från biologin som ett resultat av att det en gång har inneburit överlevnadsmässiga och reproduktiva fördelar för en individ som sedan spritts vidare i populationen så kan det kännas svårt att spika fast en definitiv grund för vad man ska basera den rent filosofiskt på. Det är lätt att se det hela som bara ännu ett exempel på hur genetiken påverkar vår uppfattning av verkligheten, och att det egentligen inte finns några rättsnören att dra i över vad som är rätt fel. Går det egentligen att rättfärdiga moral och rättvisa över huvud taget?

Andra bloggar om: moral, john rawls, karl marx, rättvisa, klass, stratifiering, människans natur, biologi, psykologi, sociologi

Mindmaps och framtidens inlärningsplattformar

Redan de gamla grekerna (en något uttjatad inledning) använde mentala tekniker för att komma ihåg tankegångar och som retoriskt hjälpmedel. Antikens Grekland var en högst muntligt baserad kultur där man satte stor vikt vid presentationen av olika spörsmål, och där den retoriska skickligheten var en nödvändighet för att kunna utöva inflytande på åskådarna. En teknik för att kunna komma ihåg vad man skulle säga på sina långa utläggningar var att visualisera det genom så kallad mnemoteknik. Man utnyttjar sin fantasi och kreativitet till att föreställa sig olika symboler och objekt i olika följer, och kunde på det sättet bemästra en stor mängd information på ett enkelt sätt.

Tony Buzan populäriserade tekniken med mindmaps och mnemoteknik på 70-talet (genom en BBC-serie och en rad böcker). Förutom att för fram mnemotekniken så var han företrädare för någon sorts pseudovetenskaplig tanke om ”mental literacy”.  Han menaratt man måste träna hjärnan på samma sätt som man tränar sina muskler:

In the same way as cycling in the gym or lifting weights builds your body, memorization trains your mind. The nice thing is when you train the muscle of memory you are simultaneously training the muscles of creativity, general thinking, survival and problem solving.

Och metoden är:

The keys are to improve your imagination and to improve your ability to associate and locate things. When you do that you are automatically training your creativity and memory, enabling yourself to focus and concentrate more. It’s simply a matter of sticking to that task, as any athlete would, so that you become fit in that area.

Detta medförde att han utvecklade den så kallade mindmaptekniken. Trots att människan har använt liknande metoder ett bra tag så var det här det första försöket att sammanställa det hela till ett sammanhållet system för inlärning och studier. Tekniken går ut på att man från en huvudtanke i mitten utvecklar grenar åt olika håll där man staplar information i kortfattad form.

Till detta finns det numera hjälpmedel i form av alltmer sofistikerade mindmap-program som Buzans egna produkt iMindMap och liknande, som FreeMind, ConceptDraw, VUE och MindManager. Problemen med dessa är att det inte går att skapa stora system med dom, utan man får skapa enskilda mindmaps för varje ämne. Det blir lätt rörigt med alla filer utan en direkt överblick samtidigt som det känns så begränsat när man inte kan göra ihop informationen till ett enda system.

TheBrain Technologies utvecklar en programvara vid namn Personal Brain som är rätt intressant i det här avseendet. Det är ett javabaserat program som fungerar som ett dynamiskt nätverk av olika ”nodes” (tankar ungefär), där vilken node som är i fokus varierar med själva navigationen. Varje node som läggs till kan länkas på olika sätt till alla andra i nätverket. Det hela gör det till ett väldigt snabbt och roligt sätt att organisera system med information. Layouten är lätt futuristisk och påminner lite om datastationerna i Star Trek.

Det enda som jag stör mig på är just att det inte fungerar som en Wiki. Om dessa nodes istället var som flygande Word-dokument skulle jag vara såld, men istället måste man hålla på med en extremt bökig antecknings-funktion om man vill skriva länge inlägg. Ett liknande program som organiserade skrivna dokument i en dylik visuell form skulle jag nästan betala för att komma över. Om ni vill testa så går det att ladda hem en shareware från hemsidan eller så kollar ni in crackade versioner på The Pirate Bay. Dock så tycker jag fortfarande projektet är intressant, och jag kommer att följa det hela i framtiden.

En node är markerad och länkarna till andra nodes syns.

Då minnet är knutet till miljön som man vistas i så underlättas återhämtningen av information att inlärningen sker i olika miljöer. Detta är något som skaparna bakom RecallPlus är på spåren, som har en studieorienterad infallsvinkel i deras produkt. Där kan man skapa sina mindmaps i en 3D-miljö som man kan orientera sig i och placera ut texter i bergslandskap. En funktion för repetition finns även inbyggd för att minimera risken för att man glömmer bort det man skriver in. Navigationen känns dock klumpig och den fulla versionen kostar en hel del, då det inte verkar finnas några crackade versioner ute till min vetskap.

I RecallPlus kan man placera sina anteckningar i en 3D-miljö.

En tredje programvara som sysslar med det här är 3D topicscape, som låter användarna bygga upp sina tankebanor i lite snyggare 3D-miljöer. Här radar man upp figurer i olika färger och slänger in olika dokument i dom, så det känns mest som en avancerad dokumenthanterare. Dock en en begränsad och klumpig sådan, men är ett intressant steg på vägen mot snyggare informationshanterare som verkligen utnyttjar 3d-tekniken som utvecklas inom dataspelsvärlden. Den pedagogiska programvaran kommer nog att smälta ihop med tekniken från dataspelen i framtiden, och vi kan nog vänta oss allt mer innovativa programvaror på den här fronten.

Snygg 3D-grafik, men begränsad användarvänlighet.

En intressant utveckling skulle vara att få fram ett open source-projekt som kombinerar Wikipedia och en utveckling av den visuella mindmaptekniken som man kan se i programmen här ovan. En början skulle kunna vara att utveckla en sorts kombination mellan en mindmap-plattform och en enkel wiki. Där skulle man kunna se alla sidor man skriver på i grafisk form, där länkarna från en text syns som pilar eller linjer. Därefter skulle steget inte vara särskilt långt till att anpassa den tekniken för att kunna surfa på Wikipedia och se hur sidorna länkar till varandra i grafisk form. Funktionen med att testa kunskap som finns i RecallPlus skulle kunna användas för snabb inlärning på dom moment man väljer.

Ännu en utveckling som går hand i hand med den fantastiska utvecklingen av 3D-grafik och forskning inom virtuell verklighet skulle kunna vara att man placerar olika delar av Wikipedia i olika 3D-miljöer. T.ex. att alla sidor som har med biologi att göra placeras i en djungel med medföljande laboratorium där man kan beskåda och själv delta i experiment. Eller att man kan återskapa naturliga miljöer för historiska skeenden, exemplifiera sociologiska teorier direkt i en urban miljö, etc. Möjligheterna är enorma om bara tekniken finns där. Det sociala experimentet Wikipedia har visat sig vara en enorm succé och ett slående exempel för hur människor kan gå ihop och samarbeta utan något som helst ekonomiska incitament med i bilden.  Nu är det dock dags att ta det hela några steg längre.

Andra bloggar om: datorer, mjukvara, programvara, data, wikipedia, mindmaps, psykologi, tony buzan, minnet, studier, inlärning