Piratpartiets politiska kompass

Det har varit mycket diskussioner om var Piratpartiet står på höger-vänsterskalan på senaste tiden. Vi har hört Peter Erikssons utspel om att ”Det jag vet om de här killarna är att de står långt till höger i många frågor. Till höger om moderaterna i praktiken”, Rick Falkvinges intervju i tidningen Fokus där han sa att han är ”ultrakapitalist” och menade att ”Moderaterna är inte så renodlat kapitalistiskt som jag tycker om. De är någon slags halvmjäkiga socialliberaler” för att i nästa andetag snacka om ”digital kommunism. Just kommuniststämpeln hörs även på håll i en vilt beskyllande bloggosfär där Piratpartiet är ”de nya kommunisterna” och tydligen för en politik inte alldeles för olik den i Sovjetunionen.  ”Det hela påminner mig om kommunistivrarnas drömmar om ett samhälle där ingen fick tjäna för mycket, alla skulle dela på alla resurser och hela folket skulle vara en enda maskinell massa. Det har gått ganska dåligt för dessa samhällen.”

Saken är den att Piratpartiets uttalade politiska taktik att samarbeta med den partigrupp i EU-parlamentet eller det block i Riksdagen där man kan få mest genomslag för sin politik innebär att man ställer sig utanför den traditionella blockpolitiken. Detta eftersom man inte tar ställning i alla de frågor som inte rör deras partiprogram, vilket möjliggör att partimedlemmarna kommer både från höger- och vänsterhåll. Rick Falkvinge har ett förflutet i MUF, Christian Engström ett förflutet i Folkpartiet och Amelia Andersdotter kommer från vänsterhållet och kan tänka sig att skänka sin eventuella parlamentarikerlön till bland annat Attac. Man ser samma sak i IRC-kanalen #piratpartiet, där diskussionerna går vilda mellan höger- och vänsterfraktioner medan man samsas om den politiska taktiken och själva sakfrågorna.

Höger-vänsterskalan är alltså inte tillämpbar i det här fallet, utan ett mer meningsfullt sätt att försöka placera dom på en politisk skala finner man i den politiska kompassen. Det är ett försök att nyansera det politiska spektrumet genom att istället för att placera höger och vänster på en enda axel istället använda två, där x-axeln refererar till hur man vill att ekonomin ska vara organiserad. Vänster förordar då en ekonomi som organiseras genom staten eller med anarkistiska/syndikalistiska tanken om arbetares självorganisering. Att vara höger i ekonomiska frågor syftar på den kapitalistiska tanken om individer som konkurrerar på en marknad. Y-axeln refererar till graden av frihet för individen, där man i den anarkistiska och liberala idétraditionen har varit skeptisk till staten och positiva till att utöka människans frihet så långt som det är meningsfullt. Det kan ställas mot en mer auktoritär syn på individen som återfinns i fascism, nationalsocialism och de marxism-leninistiska experimenten i statskapitalism.

Så var placerar man in Piratpartiet här då? På den ekonomiska x-axeln så placerar man sig inte in sig alls (i bilden ovan ligger man precis i mitten för enkelhetens skull), medan man på y-axeln kan tänka sig att man lägger sig i mitten av den halvan (0,-7). Detta eftersom man är för en förstärkning av den personliga integriteten, öppenhet och demokrati, något som man kan argumentera för snarare leder till mer frihet för individen snarare än en inskränkning av den. Fast å andra sidan borde det inte gå längre än till mitten just för att det ändå rör sig om ett parlamentariskt politiskt parti som verkar inom de institutionella ramar som just detta innebär. Längre ner på den frihetliga skalan hittar man anarkism/syndikalism och nyliberalism på vänster respektiva höger sida, och det är uppenbart att Piratpartiet inte går så långt i sitt partiprogram även om det med största säkerhet finns partimedlemmar som bekänner sig till båda sidor.

Andra bloggar om: piratpartiet, peter eriksson, ideologi, political compass, kommunism, kapitalism, politisk taktik, liberalism, nyliberalism, anarkism

Piratpartiet missar ett gyllene tillfälle för experimentering i nätdemokrati

Piratrörelsen har kallats för en folkrörelse och innehåller en hel del paralleller till exempelvis medborgarrättsrörelsen i USA, där svarta protesterade mot bland annat diskriminering och krävde lika rättigheter och behandling. Senaste tidens nätpolitiska aktivism har lett till ett ökat engagemang för medborgerliga fri- och rättigheter, vilket manifesteras i kritik mot FRA-lagen, Ipred och Telekompaketet. Det vi ser är en mängd människor som inte har nödvändigtvis något mer gemensamt än att de sluter upp bakom samma perspektiv i en fråga och använder internet som verktyg för att påverka och nå ut till andra. Sedan 2006 har vi även ett nytt parlamentariskt parti som profilerar sig mot dessa frågor, men om man ska kalla piratrörelsen för en folkrörelse så bör man inte koncentrera sig varken på ledare eller på Piratpartiet. Om rörelsen ska kunna behålla sin folkliga förankring och inte utvecklas till något annat än ett vanligt parlamentariskt debacle så gäller det att ta till vara på dess ursprung i den klusterorganisatoriska nätmiljön.

Till skillnad från andra partier så sker Piratpartiets stämmor på internet och partiets principprogram är utformat efter diskussion och omröstning i deras diskussionsforum. Ett annat decentraliserat inslag i organisationsstrukturen är lättheten att bedriva aktivism, då det behövs att tre partimedlemmar är överens om att en idé gynnar partiet för att det ska vara okej att utföra den. Det är ett inslag som liknar den anarkistiska principen om direkt aktion, där handlingar utanför den parlamentariska ramen utförs för att nå politiska eller sociala mål. Internet lämpar sig mycket bra för den sortens aktivism då man med enkelhet kan komma i kontakt med likasinnade och exempelvis konstruera en hemsida, som de tre medlemmar som snickrat i Piratpartister.se gjorde. Klart är att Piratpartiet använder internet i långt högre utsträckning än de andra etablerade partierna, men frågan är om det hjälper organisationen från att ändå fastna i den parlamentariska partikulturen.

I den postpolitiska partikulturen handlar ”politiken” inte om att genomföra de vettigaste besluten utifrån ideologiska principer och forskning på området, utan om att behålla makten genom att se bra ut i media. Man ska inge ”förtroende” och slänga sig med mediestrategiska buzzwords som att visa ”ansvarsfullhet”, rädda ”välfärdens kärna”, etc. Men att manipulera väljare och smida ränker bara för att kunna konkurrera med andra partier om mandat i valen är så långt ifrån vad politik ultimat borde handla om, och reflekterar mer än något annat konsekvenserna av samspelet mellan konkurrensen mellan partierna om makten och mediernas rapportering och manipulering av denna fars. Oppositionens interna debatt visas upp som ett svaghetstecken jämfört med alliansen, precis som att diskussion om och olika utgångspunkter för partiernas politiska handlande skulle vara något negativt. Längst upp i hierarkin hittar vi partiledningen som visserligen är vald av kongressen, men väl på tronen ofta har mer makt och kan ta beslut som inte är förankrade bland medlemmarna. Sen viner partipiskan i riksdagen och slår ner på alla som avviker från partilinjen. Nyligen meddelade moderaten Anne-Marie Pålsson att hon lämnar riksdagen vid nästa val på grund av riksdagens svaga ställning gentemot regeringsmakten.

Att man röstar i riksdagen enligt hur partiet demokratiskt har röstat innebär inget problem, bara det att det inte är demokratiskt när partistyrelsen kör över medlemmarna. Eller som med Mauds Olofssons uppgörelse med allianskollegorna om kärnkraften, trots att Centerpartiets medlemmar är starkt negativa till kärnkraft. Det är del av det ränkspel för att vinna nästa val som pågår, genom att man då kan man slå på oppositionen med ”vafan, kan ni inte ens göra upp en gemensam energiuppgörelse!?” Ett parti med en mer direktdemokratisk organisationsstruktur skulle kunna motverka denna fokusering på ränkspel och person och istället förflytta fokuseringen till själva politiken genom ett aktivt (dagligt) deltagande av medlemmarna i diskussioner, omröstningar och formuleringar av förslag.

Så hur skulle man kunna införa en mer formaliserad demokratisk struktur i partiet? Det har redan skett en del experiment med direktdemokratiska parlamentariska partier, som dessvärre inte fått mycket genomslag och uppmärksamhet. I Sverige har vi dels Direktdemokraterna och Aktivdemokrati.se, som företräder denna blandning av demokratiformerna kallad representativ direktdemokrati med mål att nå riksdagen, men även kommunala experiment; Demoex.

Det som troligen krävs är en både snygg och användarvänlig webbapplikation för att det både ska hålla kvar intresset och verkligen fungera som ett interaktivt verktyg. De gamla direktdemokratiska partiernas forum ser både föråldrade och tråkiga ut, även om dom fyller sin grundläggande funktion. En idé är att det skulle se ut som ett community som liknar Facebook eller bara en genomarbetad Facebook-applikation. Där skulle man kunna snabbt och enkelt kunna starta omröstningar om olika delar av partiets politik, i nära anknytning med exempelvis diskussionstrådar, blogginlägg eller diskussioner på IRC. Det kan röra sig om vilka som ska nomineras som kandidater till val, hur man ska rösta i vissa frågor i parlamentet, vad som ska stå i partiprogrammet, etc. Utmaningen är väl att få själva samspelet mellan det digitala och det sociala fungera, där man försöker att undvika att bli för influerad av rådande partiers organisationsmodeller samtidigt som man kompromisslöst behåller förankringen hos medlemmarna.

Piratpartiet kan nog påverka debatten åt rätt håll genom att sätta viktiga frågor på agendan (vilka kanske dock redan är det hos vissa), men utan en bättre demokratisk förankring i den folkrörelse nätpolitiken är så kan vi dock inte vänta oss för mycket av Piratpartiet – utan snarare mer av gammal unken parlamentarisk partikultur.

Andra bloggar om: nätpolitik, piratpartiet, direktdemokrati, demokrati, parlamentarism, partikultur, postpolitik, internet