Socialdemokratin utgör inget alternativ för en progressiv politik

Med EU-parlamentsvalet över sen några dagar så har eftervalsanalyserna nu konstaterat framgångar för Folkpartiet, Miljöpartiet och Piratpartiet, samt svidande nederlag för resten. Socialdemokraterna verkar trots tillbakagången lättade efter vårens ståhej om Wanja Lundy-Wedins styrelseblunder och Sahlins ”förtroende”, då man fruktade att resultatet skulle kunna vara ännu sämre. Nu kan man i alla fall andas ut över att fortfarande vara största partiet och ha slagit Moderaterna, men faktum kvarstår att Socialdemokraterna är på väg ned längs en nedåtgående spiral där väljare flyr och partiet står kvar handfallna med sin i vänsterretorik illa dolda högeragenda.

Man kan nu hävda att det var länge sedan Socialdemokraterna kunde anses vara ett politiskt alternativ som förde en progressiv politik. Från vänsterhåll har det reformistiska projektet kritiserats hårt ända sedan starten för att ha svikit sina ideal och gjort dåliga prioriteringar, men det är först på 80-talet som man tydligt kan se hur man frångått omfördelningspolitiken och lagt sig platt inför den nyliberala kritiken. Valet 1976 innebar att Sverige fick en borgerlig regering för första gången sedan 1936, vilka inte försatte chansen till att föra högerpolitik. Mellan 1976 och 1985 ökade man företags och bankers förmögenhet med 460 miljarder kronor, alltså ett projekt som Socialdemokraterna fortsatte när man återfick regeringsmakten i 1982 års val.

Och så har det fortsatt. Nedskärningar i skola, vård och omsorg, försämringar i äldreomsorgen. Med avregleringar, privatiseringar, utförsäljningar och skattesänkningar som metod för den tredje vägens ”socialdemokrati” har man fört en politik som gynnat företag och rika medan de sociala klyftorna och problemen bara har skenat iväg. För det var under fanan ”den tredje vägens politik” man nu försökte, med den brittiska sociologen Anthony Giddens som chefsideolog, erbjuda ett tredje alternativ mellan höger och vänster, baserat på satsningar på en stark ekonomisk utveckling i kombination med en välfärdsstat som inte nödvändigtvis behövde tillhöra den offentliga sektorn. Det handlade inte längre om klass, utan det var identitet som viktigt i det nya postindustriella samhälle som man menade växte fram.

Det är denna kapitulation inför hur högern vann mark i början av 80-talet med sin nyliberala ekonomiska kritik som socialdemokratin ännu inte återhämtat sig ifrån och troligen inte kommer göra det heller. Istället för att ta debatten så valde man triangulering – strategin att vinna tillbaka mittenväljare genom att överta de nyliberala positionerna nästan rakt av, men i retoriken fortfarande framställa sig som ett verkligt alternativ till högern. Tredje vägen låg i mitten. Nog finns det gradskillnader mellan Socialdemokraterna och alliansen i dagsläget, men de handlar inte om stora skillnader utan man kapitulerar fortfarande steg för steg inför högern. I våras skrev Mona Sahlin och Thomas Östros i DN Debatt om hur alliansen sänkt skatten med 80 miljarder precis innan man gått in i en lågkonjunktur. Det motförslag som man pressade fram visade sig vara en skattehöjning på 5 miljarder – en skrattretande låg siffra som man även menade skulle ta Sverige ur den ekonomiska krisen i keynesiansk stimuleringspolitisk anda.

Det är bara att konstatera att den socialdemokrati som en gång skapade världens starkaste välfärdsstat nu enbart utgör ett socialliberalt projekt, som för fram sin kapitalistiska agenda med en vänsterretorik utan någon som helst grund i verkligheten. Mot den bakgrunden är det inte svårt att förstå varför väljare lämnar SAP eller för den delen socialdemokratiska partier i övriga Europa. Mitt i den största krisen sedan 30-talets depression hittar vi socialdemokratin med byxorna nere i sänghalmen med näringslivet – med en total frånvaro av ekonomisk systemkritik och ett realistiskt framtidsperspektiv.

Andra bloggar om: SAP, socialdemokraterna, reformism, socialdemokrati, den tredje vägen, anthony giddens, lo, eu-valet, val, wanja lundby-wedin, triangulering, nyliberalism, välfärd, mona sahlin, thomas östros

Piratpartiets politiska kompass

Det har varit mycket diskussioner om var Piratpartiet står på höger-vänsterskalan på senaste tiden. Vi har hört Peter Erikssons utspel om att ”Det jag vet om de här killarna är att de står långt till höger i många frågor. Till höger om moderaterna i praktiken”, Rick Falkvinges intervju i tidningen Fokus där han sa att han är ”ultrakapitalist” och menade att ”Moderaterna är inte så renodlat kapitalistiskt som jag tycker om. De är någon slags halvmjäkiga socialliberaler” för att i nästa andetag snacka om ”digital kommunism. Just kommuniststämpeln hörs även på håll i en vilt beskyllande bloggosfär där Piratpartiet är ”de nya kommunisterna” och tydligen för en politik inte alldeles för olik den i Sovjetunionen.  ”Det hela påminner mig om kommunistivrarnas drömmar om ett samhälle där ingen fick tjäna för mycket, alla skulle dela på alla resurser och hela folket skulle vara en enda maskinell massa. Det har gått ganska dåligt för dessa samhällen.”

Saken är den att Piratpartiets uttalade politiska taktik att samarbeta med den partigrupp i EU-parlamentet eller det block i Riksdagen där man kan få mest genomslag för sin politik innebär att man ställer sig utanför den traditionella blockpolitiken. Detta eftersom man inte tar ställning i alla de frågor som inte rör deras partiprogram, vilket möjliggör att partimedlemmarna kommer både från höger- och vänsterhåll. Rick Falkvinge har ett förflutet i MUF, Christian Engström ett förflutet i Folkpartiet och Amelia Andersdotter kommer från vänsterhållet och kan tänka sig att skänka sin eventuella parlamentarikerlön till bland annat Attac. Man ser samma sak i IRC-kanalen #piratpartiet, där diskussionerna går vilda mellan höger- och vänsterfraktioner medan man samsas om den politiska taktiken och själva sakfrågorna.

Höger-vänsterskalan är alltså inte tillämpbar i det här fallet, utan ett mer meningsfullt sätt att försöka placera dom på en politisk skala finner man i den politiska kompassen. Det är ett försök att nyansera det politiska spektrumet genom att istället för att placera höger och vänster på en enda axel istället använda två, där x-axeln refererar till hur man vill att ekonomin ska vara organiserad. Vänster förordar då en ekonomi som organiseras genom staten eller med anarkistiska/syndikalistiska tanken om arbetares självorganisering. Att vara höger i ekonomiska frågor syftar på den kapitalistiska tanken om individer som konkurrerar på en marknad. Y-axeln refererar till graden av frihet för individen, där man i den anarkistiska och liberala idétraditionen har varit skeptisk till staten och positiva till att utöka människans frihet så långt som det är meningsfullt. Det kan ställas mot en mer auktoritär syn på individen som återfinns i fascism, nationalsocialism och de marxism-leninistiska experimenten i statskapitalism.

Så var placerar man in Piratpartiet här då? På den ekonomiska x-axeln så placerar man sig inte in sig alls (i bilden ovan ligger man precis i mitten för enkelhetens skull), medan man på y-axeln kan tänka sig att man lägger sig i mitten av den halvan (0,-7). Detta eftersom man är för en förstärkning av den personliga integriteten, öppenhet och demokrati, något som man kan argumentera för snarare leder till mer frihet för individen snarare än en inskränkning av den. Fast å andra sidan borde det inte gå längre än till mitten just för att det ändå rör sig om ett parlamentariskt politiskt parti som verkar inom de institutionella ramar som just detta innebär. Längre ner på den frihetliga skalan hittar man anarkism/syndikalism och nyliberalism på vänster respektiva höger sida, och det är uppenbart att Piratpartiet inte går så långt i sitt partiprogram även om det med största säkerhet finns partimedlemmar som bekänner sig till båda sidor.

Andra bloggar om: piratpartiet, peter eriksson, ideologi, political compass, kommunism, kapitalism, politisk taktik, liberalism, nyliberalism, anarkism