Politisk och social förändring kommer sig inte av att någon stor ledare ställer sig vid ett podium och bestämmer sig för vad som bör göras, utan den kommer från hårt folkligt engagemang och arbete. Under de senaste seklena har utvecklingen gått mot en etablering av upplysningsideal som medborgerliga rättigheter och demokratiskt inflytande, något som är resultatet av just stora målinriktade massrörelser som demokratirörelsen, kvinnorörelsen, medborgarrättsrörelsen och gayrörelsen. Just nu i den kokheta nätpolitiken håller en rörelse på att växa fram som reaktion på de genomdrivna lagar och framtida förslag om inskränkningar av den frihet internet har givit människor. Denna rörelses aktivism skiljer sig från föregående folkrörelser i och med att den har möjligheten att använda internet som ett kraftfullt verktyg för kommunikation, organisering och utbyte av information – ett fenomen vars genomslagskraft påvisas tydligt i mer repressiva staters internetcensur och övervakning.
Den folkliga viljan har i de liberala demokratierna tvingat det statliga maktsystemet till att omforma sina institutioner till att även inkludera medborgerliga fri- och rättigheter och ett visst demokratiskt deltagande av det representativa slaget. Dessa steg framåt har hela tiden motarbetats av de personer och organisationer som förlorat sin egna makt och inflytande genom detta, och samma fenomen ser vi idag gällande internet som förändrar det sociala och politiska landskapet genom att det inte kan kontrolleras på samma sätt som äldre medier. Varje maktsystem kommer med ett institutionellt tryck på de organisationer som inkluderas i den, exempelvis genom den socialisering som sker i skola, universitet och arbetsplatser.
I och med den liberala demokratins spridning har utsikterna för ett statligt informationsmonopol minskat, men troligen ökat incitamenten för indoktrinering genom moderna propagandakanaler som radio, tv och tidningar. I ett kapitalistiskt samhälle arbetar inte organisationerna för att undergräva sin egen existens lika lite som i ett totalitärt. Men i de liberala demokratierna sker detta inte genom uppenbara propagandakanaler, som exempelvis det sovjetiska partiorganet Pravda, utan mer subtilt genom att bestämma utgångspunkten för diskussionen, det så kallade problemformuleringsprivilegiet. Genom att från början sätta agendan för inom vilka ramar diskussionen utspelar sig hindrar man att maktsystemet ifrågasätts av alltför avvikande åsikter, samtidigt som man genom flaggandet med tryckfrihet och avslöjanden inom denna ram på ett rätt övertygande sätt kan hävda massmedias oberoende från maktstrukturerna.
Massmedier i liberala demokratier kan inte sägas utöva ett informationsmonopol på samma sätt som i totalitära, men de gör fortfarande folklig aktivism svårt. För man måste kunna diskutera fritt för att få reda på vad man egentligen tycker, genom att lyssna på andras diskussioner och kopiera de ståndpunkter man själv håller med. En massmedia utan folkligt deltagande kan inte bli annat än passiviserande i fråga om intellektuell utveckling, då det inte finns några forum för diskussion där man kan hitta likasinnade och diskutera de frågor man anser vara viktiga. I ett sånt tillstånd hålls människor åtskilda i en anomisk tillvaro där normlöshet och alienation blir konsekvensen, vilket effektivt hindrar det fokliga engagemang som kan hota maktens institutioner.
Internet har inneburit ett ny möjlighet till politisk organisering i och med dess decentraliserade och öppna struktur. Det är ett kommunikationsverktyg som knyter samman världsdelarna på ett helt annat sätt än telegrafen, telefonen och faxen genom lättheten i utbytet av stora informationsmängder. Kommunikationen sker inte enkelriktat som i äldre massmedier, utan multiriktat. Att upprätthålla ett informationsmonopol i en sådan situation är en omöjlig uppgift, vilket vi ser med tydlighet i länder som Kina, Burma och Iran, som ändock försöker upprätthålla kontroll över informationen på internet genom att utöver övervakning av användarna även blockera såväl obekväma åsikter som hela sajter där kommunikationen sker fritt. Vid krissituationer för regimerna kan reaktionen bli att stänga ner tillgången till internet helt, vilket skedde i Burma under protester 2007 (Kullenberg), då det finns metoder för att kringgå dessa spärrningar (med situationen i Iran som aktuellt exempel).
Alternativet till att tillåta informationsfrihet blir en total nedläggning av en av de viktigaste delarna av en modern infrastruktur, en situation som känns ohållbar i längden om man betänker hur beroende samhället har blivit av internet på drygt ett decennium. Makten i totalitära regimer har troligen vant sig med att kunna utöva kontroll genom repressiva medel och har troligen underskattat potentialen internet har som organisatoriskt medel för folkliga protester. En tidningspress eller ett boktryckeri som producerar subversiv litteratur kan lättare stängas ner än ett globalt, decentraliserat nätverk. Ett digitalt bokbål är nästintill omöjligt då informationen på internet kopieras och ”problemet” därmed snarare är det omvända jämfört med den analoga informationsdistributionen, exemplifierat genom den så kallade Streisand-effekten.
Men även i liberala demokratier har alltså internet betydelse, vilket bloggbävningen mot FRA-lagen 2008 visade genom att den fick en inverkan på den politiska processen. Internet som verktyg för politisk organisering har även nått in i maktens korridorer, med Obama-kampanjen 2008 som kanske mest talande exemplet för hur sociala medier kan användas för mobilisering av väljare (dock utan att bygga en konstruktiv och varaktig demokratisk rörelse). Detta har svenska politiska partier försökt efterlikna under kampanjen för EU-parlamentsvalet, med olika grader av fiasko som resultat (dock med Piratpartiet som undantag). Ett mer konstruktivt och spännande experiment är den klusterorganisering vi ser i nätaktivistiska grupper som We Re-Build, där man med sociala applikationer som wikis, Twitter, IRC, bloggar, botar och gruppskrivsningssajter kan ta snabba beslut och jobba simultant på olika delar av projekten. Det är en form av effektivt och roligt samarbete som lovar gott för framtiden om den kan få spridning till aktivistgrupper som jobbar med andra frågor än nätpolitik. För ju fler som engagerar sig desto större chans finns det till förändring, och internet visar gång på gång sin inneboende sprängkraft för att riva ner informationsbarriärer och engagera människor för frågor långt utanför den formella maktstrukturen.
Andra bloggar om: internet, censur, fra-lagen, burma, kina, iran, aktivism, politik, demokrati, medier, massmedia, streisand, sociala medier, nätpolitik, folkrörelse, we re-build, klusterorganisering
Senaste kommentarer