Om politisk organisering på internet

Politisk och social förändring kommer sig inte av att någon stor ledare ställer sig vid ett podium och bestämmer sig för vad som bör göras, utan den kommer från hårt folkligt engagemang och arbete. Under de senaste seklena har utvecklingen gått mot en etablering av upplysningsideal som medborgerliga rättigheter och demokratiskt inflytande, något som är resultatet av just stora målinriktade massrörelser som demokratirörelsen, kvinnorörelsen, medborgarrättsrörelsen och gayrörelsen. Just nu i den kokheta nätpolitiken håller en rörelse på att växa fram som reaktion på de genomdrivna lagar och framtida förslag om inskränkningar av den frihet internet har givit människor. Denna rörelses aktivism skiljer sig från föregående folkrörelser i och med att den har möjligheten att använda internet som ett kraftfullt verktyg för kommunikation, organisering och utbyte av information – ett fenomen vars genomslagskraft påvisas tydligt i mer repressiva staters internetcensur och övervakning.

Den folkliga viljan har i de liberala demokratierna tvingat det statliga maktsystemet till att omforma sina institutioner till att även inkludera medborgerliga fri- och rättigheter och ett visst demokratiskt deltagande av det representativa slaget. Dessa steg framåt har hela tiden motarbetats av de personer och organisationer som förlorat sin egna makt och inflytande genom detta, och samma fenomen ser vi idag gällande internet som förändrar det sociala och politiska landskapet genom att det inte kan kontrolleras på samma sätt som äldre medier. Varje maktsystem kommer med ett institutionellt tryck på de organisationer som inkluderas i den, exempelvis genom den socialisering som sker i skola, universitet och arbetsplatser.

I och med den liberala demokratins spridning har utsikterna för ett statligt informationsmonopol minskat, men troligen ökat incitamenten för indoktrinering genom moderna propagandakanaler som radio, tv och tidningar. I ett kapitalistiskt samhälle arbetar inte organisationerna för att undergräva sin egen existens lika lite som i ett totalitärt. Men i de liberala demokratierna sker detta inte genom uppenbara propagandakanaler, som exempelvis det sovjetiska partiorganet Pravda, utan mer subtilt genom att bestämma utgångspunkten för diskussionen, det så kallade problemformuleringsprivilegiet. Genom att från början sätta agendan för inom vilka ramar diskussionen utspelar sig hindrar man att maktsystemet ifrågasätts av alltför avvikande åsikter, samtidigt som man genom flaggandet med tryckfrihet och avslöjanden inom denna ram på ett rätt övertygande sätt kan hävda massmedias oberoende från maktstrukturerna.

Massmedier i liberala demokratier kan inte sägas utöva ett informationsmonopol på samma sätt som i totalitära, men de gör fortfarande folklig aktivism svårt. För man måste kunna diskutera fritt för att få reda på vad man egentligen tycker, genom att lyssna på andras diskussioner och kopiera de ståndpunkter man själv håller med. En massmedia utan folkligt deltagande kan inte bli annat än passiviserande i fråga om intellektuell utveckling, då det inte finns några forum för diskussion där man kan hitta likasinnade och diskutera de frågor man anser vara viktiga. I ett sånt tillstånd hålls människor åtskilda i en anomisk tillvaro där normlöshet och alienation blir konsekvensen, vilket effektivt hindrar det fokliga engagemang som kan hota maktens institutioner.

Internet har inneburit ett ny möjlighet till politisk organisering i och med dess decentraliserade och öppna struktur. Det är ett kommunikationsverktyg som knyter samman världsdelarna på ett helt annat sätt än telegrafen, telefonen och faxen genom lättheten i utbytet av stora informationsmängder. Kommunikationen sker inte enkelriktat som i äldre massmedier, utan multiriktat. Att upprätthålla ett informationsmonopol i en sådan situation är en omöjlig uppgift, vilket vi ser med tydlighet i länder som Kina, Burma och Iran, som ändock försöker upprätthålla kontroll över informationen på internet genom att utöver övervakning av användarna även blockera såväl obekväma åsikter som hela sajter där kommunikationen sker fritt. Vid krissituationer för regimerna kan reaktionen bli att stänga ner tillgången till internet helt, vilket skedde i Burma under protester 2007 (Kullenberg), då det finns metoder för att kringgå dessa spärrningar (med situationen i Iran som aktuellt exempel).

Alternativet till att tillåta informationsfrihet blir en total nedläggning av en av de viktigaste delarna av en modern infrastruktur, en situation som känns ohållbar i längden om man betänker hur beroende samhället har blivit av internet på drygt ett decennium. Makten i totalitära regimer har troligen vant sig med att kunna utöva kontroll genom repressiva medel och har troligen underskattat potentialen internet har som organisatoriskt medel för folkliga protester. En tidningspress eller ett boktryckeri som producerar subversiv litteratur kan lättare stängas ner än ett globalt, decentraliserat nätverk. Ett digitalt bokbål är nästintill omöjligt då informationen på internet kopieras och ”problemet” därmed snarare är det omvända jämfört med den analoga informationsdistributionen, exemplifierat genom den så kallade Streisand-effekten.

Men även i liberala demokratier har alltså internet betydelse, vilket bloggbävningen mot FRA-lagen 2008 visade genom att den fick en inverkan på den politiska processen. Internet som verktyg för politisk organisering har även nått in i maktens korridorer, med Obama-kampanjen 2008 som kanske mest talande exemplet för hur sociala medier kan användas för mobilisering av väljare (dock utan att bygga en konstruktiv och varaktig demokratisk rörelse). Detta har svenska politiska partier försökt efterlikna under kampanjen för EU-parlamentsvalet, med olika grader av fiasko som resultat (dock med Piratpartiet som undantag). Ett mer konstruktivt och spännande experiment är den klusterorganisering vi ser i nätaktivistiska grupper som We Re-Build, där man med sociala applikationer som wikis, Twitter, IRC, bloggar, botar och gruppskrivsningssajter kan ta snabba beslut och jobba simultant på olika delar av projekten. Det är en form av effektivt och roligt samarbete som lovar gott för framtiden om den kan få spridning till aktivistgrupper som jobbar med andra frågor än nätpolitik. För ju fler som engagerar sig desto större chans finns det till förändring, och internet visar gång på gång sin inneboende sprängkraft för att riva ner informationsbarriärer och engagera människor för frågor långt utanför den formella maktstrukturen.

Andra bloggar om: internet, censur, fra-lagen, burma, kina, iran, aktivism, politik, demokrati, medier, massmedia, streisand, sociala medier, nätpolitik, folkrörelse, we re-build, klusterorganisering

Piratpartiet missar ett gyllene tillfälle för experimentering i nätdemokrati

Piratrörelsen har kallats för en folkrörelse och innehåller en hel del paralleller till exempelvis medborgarrättsrörelsen i USA, där svarta protesterade mot bland annat diskriminering och krävde lika rättigheter och behandling. Senaste tidens nätpolitiska aktivism har lett till ett ökat engagemang för medborgerliga fri- och rättigheter, vilket manifesteras i kritik mot FRA-lagen, Ipred och Telekompaketet. Det vi ser är en mängd människor som inte har nödvändigtvis något mer gemensamt än att de sluter upp bakom samma perspektiv i en fråga och använder internet som verktyg för att påverka och nå ut till andra. Sedan 2006 har vi även ett nytt parlamentariskt parti som profilerar sig mot dessa frågor, men om man ska kalla piratrörelsen för en folkrörelse så bör man inte koncentrera sig varken på ledare eller på Piratpartiet. Om rörelsen ska kunna behålla sin folkliga förankring och inte utvecklas till något annat än ett vanligt parlamentariskt debacle så gäller det att ta till vara på dess ursprung i den klusterorganisatoriska nätmiljön.

Till skillnad från andra partier så sker Piratpartiets stämmor på internet och partiets principprogram är utformat efter diskussion och omröstning i deras diskussionsforum. Ett annat decentraliserat inslag i organisationsstrukturen är lättheten att bedriva aktivism, då det behövs att tre partimedlemmar är överens om att en idé gynnar partiet för att det ska vara okej att utföra den. Det är ett inslag som liknar den anarkistiska principen om direkt aktion, där handlingar utanför den parlamentariska ramen utförs för att nå politiska eller sociala mål. Internet lämpar sig mycket bra för den sortens aktivism då man med enkelhet kan komma i kontakt med likasinnade och exempelvis konstruera en hemsida, som de tre medlemmar som snickrat i Piratpartister.se gjorde. Klart är att Piratpartiet använder internet i långt högre utsträckning än de andra etablerade partierna, men frågan är om det hjälper organisationen från att ändå fastna i den parlamentariska partikulturen.

I den postpolitiska partikulturen handlar ”politiken” inte om att genomföra de vettigaste besluten utifrån ideologiska principer och forskning på området, utan om att behålla makten genom att se bra ut i media. Man ska inge ”förtroende” och slänga sig med mediestrategiska buzzwords som att visa ”ansvarsfullhet”, rädda ”välfärdens kärna”, etc. Men att manipulera väljare och smida ränker bara för att kunna konkurrera med andra partier om mandat i valen är så långt ifrån vad politik ultimat borde handla om, och reflekterar mer än något annat konsekvenserna av samspelet mellan konkurrensen mellan partierna om makten och mediernas rapportering och manipulering av denna fars. Oppositionens interna debatt visas upp som ett svaghetstecken jämfört med alliansen, precis som att diskussion om och olika utgångspunkter för partiernas politiska handlande skulle vara något negativt. Längst upp i hierarkin hittar vi partiledningen som visserligen är vald av kongressen, men väl på tronen ofta har mer makt och kan ta beslut som inte är förankrade bland medlemmarna. Sen viner partipiskan i riksdagen och slår ner på alla som avviker från partilinjen. Nyligen meddelade moderaten Anne-Marie Pålsson att hon lämnar riksdagen vid nästa val på grund av riksdagens svaga ställning gentemot regeringsmakten.

Att man röstar i riksdagen enligt hur partiet demokratiskt har röstat innebär inget problem, bara det att det inte är demokratiskt när partistyrelsen kör över medlemmarna. Eller som med Mauds Olofssons uppgörelse med allianskollegorna om kärnkraften, trots att Centerpartiets medlemmar är starkt negativa till kärnkraft. Det är del av det ränkspel för att vinna nästa val som pågår, genom att man då kan man slå på oppositionen med ”vafan, kan ni inte ens göra upp en gemensam energiuppgörelse!?” Ett parti med en mer direktdemokratisk organisationsstruktur skulle kunna motverka denna fokusering på ränkspel och person och istället förflytta fokuseringen till själva politiken genom ett aktivt (dagligt) deltagande av medlemmarna i diskussioner, omröstningar och formuleringar av förslag.

Så hur skulle man kunna införa en mer formaliserad demokratisk struktur i partiet? Det har redan skett en del experiment med direktdemokratiska parlamentariska partier, som dessvärre inte fått mycket genomslag och uppmärksamhet. I Sverige har vi dels Direktdemokraterna och Aktivdemokrati.se, som företräder denna blandning av demokratiformerna kallad representativ direktdemokrati med mål att nå riksdagen, men även kommunala experiment; Demoex.

Det som troligen krävs är en både snygg och användarvänlig webbapplikation för att det både ska hålla kvar intresset och verkligen fungera som ett interaktivt verktyg. De gamla direktdemokratiska partiernas forum ser både föråldrade och tråkiga ut, även om dom fyller sin grundläggande funktion. En idé är att det skulle se ut som ett community som liknar Facebook eller bara en genomarbetad Facebook-applikation. Där skulle man kunna snabbt och enkelt kunna starta omröstningar om olika delar av partiets politik, i nära anknytning med exempelvis diskussionstrådar, blogginlägg eller diskussioner på IRC. Det kan röra sig om vilka som ska nomineras som kandidater till val, hur man ska rösta i vissa frågor i parlamentet, vad som ska stå i partiprogrammet, etc. Utmaningen är väl att få själva samspelet mellan det digitala och det sociala fungera, där man försöker att undvika att bli för influerad av rådande partiers organisationsmodeller samtidigt som man kompromisslöst behåller förankringen hos medlemmarna.

Piratpartiet kan nog påverka debatten åt rätt håll genom att sätta viktiga frågor på agendan (vilka kanske dock redan är det hos vissa), men utan en bättre demokratisk förankring i den folkrörelse nätpolitiken är så kan vi dock inte vänta oss för mycket av Piratpartiet – utan snarare mer av gammal unken parlamentarisk partikultur.

Andra bloggar om: nätpolitik, piratpartiet, direktdemokrati, demokrati, parlamentarism, partikultur, postpolitik, internet