Transcendenteringen av skrivbordsparadigmet

Skrivbordsparadigmet är det kontemporära grafiska användargränssnittet för datorinteraktion som vi har idag. Kännetecknande är en tvådimensionell grafisk design med ikoner och visuella indikatorer där interaktionen sker genom direkt manipulation av objekten på skärmen i fråga, ofta genom metaforer för materiella objekt som mappar, papperskorgar och bokmärken. Det grafiska användargränssnittet utgjorde en revolution för persondatorn när den började komma i början av 80-talet, då interaktionen med persondatorer dittills varit enbart textbaserad genom implementering av kommandon i en kommandotolk. Därefter har det inte hänt särskilt mycket kan man tycka, för även om man ser en förbättring av användarvänlighet och grafik genom åren så är det ändå ett interaktionssätt som i mångt och mycket inte har förändrats nämnbart. Windows och OS X har haft en relativt beständig design på respektive skrivbord, där man har öppnat upp för externa program som kan modifiera fönsterhanteringen. Senaste åren har utvecklingen gått åt ett mer dynamiskt håll i GNU/Linux, där skrivbordsmiljöer som GNOME, Xfce och KDE erbjuder ett system med multipla arbetsytor och viss 3D-grafik. Men skrivbordsparadigmet är ändå ett paradigm, vilket man ser då man kontrasterar det mot den framväxande teknologin som är på väg att ställa det på huvudet.

Som så många andra gånger har framväxten av ny teknologi medfört ett bättre sätt att hantera något, vilket gjort äldre teknologier utdaterade. Något sådant är på väg att hända med datorhanteringen i och med att trenden med att datorer blir både kraftfullare och mindre fortsätter så att dom snart får plats i våra kläder och kroppar. Dom första datorerna var stora som hela rum och ändå mindre kraftfulla än en av dagens miniräknare, vilket är att jämföra med dagens datorer som lanseras som ännu smalare (Macbook Air), mindre (Asus Eee PC) och ännu mindre (smartphones som iPhone, Palm, etc). Moores lag är en iakttagen trend där antalet transistorer på en integrerad krets ökar exponentiellt runt vartannat år och tros öka för åtminstone ett decennium till (även om det finns forskningstryck redan nu för att utveckla nästa teknologiska paradigm).

Vad det innebär för människor är att relationen till datorhanteringen kommer genomgå en förändring då datorn inte längre blir ett externt objekt som man hanterar, utan datorn blir mer och mer som en förlängning av sin egen identitet. Relationen subjekt-objekt upplöses då datorhanteringen flyttar in i människorna själva mer och mer, för att bli mer och mer oskiljbara från personen bakom. Tekniken som håller på att utvecklas är en sådan som kommer inbäddas i våra kläder och i kropparna själva, t.ex. i glasögon, linser och biomedicinska maskiner som kan övervaka våra kroppsfunktioner. Lite längre fram i tiden hittar vi BMI och nanobots, som innebär ett stort steg i människans bioteknologiska evolution. I kombination med denna hårdvaruutveckling finner vi möjligheter för en helt ny datorinteraktion, med teknologier som augmented reality, virtual reality och simulated reality. Från att ha varit en interaktionsform som skedde på en bestämd plats så kan vi med bärbar teknologi kunnat ta med oss datorn överallt.

Implikationerna för människors sätt att interagera med varandra skulle troligen vara enorma. Föreställ dig att alla människor, platser och händelser blir digitaliserade och genom indexering i globala sökmotorer möjliggjorda för ögonblicklig åtkomst. En person går förbi på gatan och man ser att ens sökfunktioner för andra människor har hittat en presumtiv kandidat för en fikakompis, så man ”pokar” den personen som sedan vänder sig om på gatan och hälsar innan man går iväg och tar en latte på närmsta matservering som vi båda har markerat som favoriter. Vernor Vinge skrev i romanen Rainbows Ends om en sådan tänkbar framtid, där man genom extensiv användning av augmented reality deltar i olika ”belief circles” där den ”verkliga” världen är övertäckt med en värld från t.ex. ett fiktivt universum som en Steven Spielberg-film eller J.K. Rowlings Harry Potter-värld.

Styrningen av applikationerna i skrivbordsparadigmet sker genom tangentbord eller möss, eller genom det numera aningen mer intuitiva touchscreen-interfacet, men om ens digitala visuella strukturer projiceras direkt på hornhinnan så blir det bökigt att släpa med sig ett tangentbord var man än går runt. Det finns olika sätt på hur kontrollmekanismer för bärbara datorer kan fungera, vilket varierar beroende på vilken teknik det rör sig om. Röststyrning går framåt, men där förlorar man troligen lite av sitt privatliv om man dikterar meddelanden på bussen så alla kan höra. Därav kan det vara glädjande att även subvokalisering är en teknologi som det forskas om, vilket innebär att datorn kan läsa av muskelrörelser i ansiktet för att analysera vad det är som man verbaliserar tyst. Lite längre fram med BMI och nanobots handlar det nog om en sorts intuitiv bläddring mellan applikationer direkt, ungefär som ett extra sinne som kan sköta det.

Redan nu kan maskiner läsa av olika sorters hjärnvågor och aktiviteter i olika delar av hjärnan, och vi ser följaktligen mer och mer produkter på marknaden av externa hjärna-maskin-anslutningar som fungerar genom att ge en mer individuellt anpassad spelupplevelse eller kontroll över t.ex. muspekare genom tankekraft (ex. Neural Impulse Actuator och Emotiv EPOC). Man har även lyckats operera in elektroder i hjärnan på förlamade människor och fått dom att styra en datormus med tankekraft. Så det är mycket som händer på den här fronten just nu och vi kommer nog att få se en intressant utveckling under de närmaste åren.

Då hårdvaran blir allt bättre och interaktionssättet förändras så medförs då även att de nu faktiskt otroligt tråkiga operativsystemen blir mer interaktiva. Om man ska spekulera så tror jag att framtiden där ligger i implementeringen av 3D-grafik som tar det bästa från spelvärlden, fast placerar det i en miljö som kan förändras baserat på ens aktivitet. Filhantering och applikationshantering kan göras mycket mer visuell och sammanknuten. Man skulle t.ex. kunna browsa skrivbordet genom att överblicka ett samhälle ungefär från toppen av ett berg, där man zoomar in på varje hus och kan gå in i det och överblicka dess funktioner. Stadens torg kan vara Facebook, där man går runt och snackar med människor och byter bilder och upplevelser. Stadens universitet är ens studierum där man sorterar sin kunskap om ämnen man är intresserade av och diskuterar med likasinnade. Möjligheterna är lika enorma som fascinerande och det är nog bara människors kreativitet som sätter gränserna när hårdvaru- och mjukvaruutvecklingen har kommit så långt. Men just kreativitet är något människor inte direkt lider någon brist på.

Andra bloggar om: data, datorer, datorinteraktion, skrivbord, windows, linux, mac, transhumanism, moores law, operativsystem

Mindmaps och framtidens inlärningsplattformar

Redan de gamla grekerna (en något uttjatad inledning) använde mentala tekniker för att komma ihåg tankegångar och som retoriskt hjälpmedel. Antikens Grekland var en högst muntligt baserad kultur där man satte stor vikt vid presentationen av olika spörsmål, och där den retoriska skickligheten var en nödvändighet för att kunna utöva inflytande på åskådarna. En teknik för att kunna komma ihåg vad man skulle säga på sina långa utläggningar var att visualisera det genom så kallad mnemoteknik. Man utnyttjar sin fantasi och kreativitet till att föreställa sig olika symboler och objekt i olika följer, och kunde på det sättet bemästra en stor mängd information på ett enkelt sätt.

Tony Buzan populäriserade tekniken med mindmaps och mnemoteknik på 70-talet (genom en BBC-serie och en rad böcker). Förutom att för fram mnemotekniken så var han företrädare för någon sorts pseudovetenskaplig tanke om ”mental literacy”.  Han menaratt man måste träna hjärnan på samma sätt som man tränar sina muskler:

In the same way as cycling in the gym or lifting weights builds your body, memorization trains your mind. The nice thing is when you train the muscle of memory you are simultaneously training the muscles of creativity, general thinking, survival and problem solving.

Och metoden är:

The keys are to improve your imagination and to improve your ability to associate and locate things. When you do that you are automatically training your creativity and memory, enabling yourself to focus and concentrate more. It’s simply a matter of sticking to that task, as any athlete would, so that you become fit in that area.

Detta medförde att han utvecklade den så kallade mindmaptekniken. Trots att människan har använt liknande metoder ett bra tag så var det här det första försöket att sammanställa det hela till ett sammanhållet system för inlärning och studier. Tekniken går ut på att man från en huvudtanke i mitten utvecklar grenar åt olika håll där man staplar information i kortfattad form.

Till detta finns det numera hjälpmedel i form av alltmer sofistikerade mindmap-program som Buzans egna produkt iMindMap och liknande, som FreeMind, ConceptDraw, VUE och MindManager. Problemen med dessa är att det inte går att skapa stora system med dom, utan man får skapa enskilda mindmaps för varje ämne. Det blir lätt rörigt med alla filer utan en direkt överblick samtidigt som det känns så begränsat när man inte kan göra ihop informationen till ett enda system.

TheBrain Technologies utvecklar en programvara vid namn Personal Brain som är rätt intressant i det här avseendet. Det är ett javabaserat program som fungerar som ett dynamiskt nätverk av olika ”nodes” (tankar ungefär), där vilken node som är i fokus varierar med själva navigationen. Varje node som läggs till kan länkas på olika sätt till alla andra i nätverket. Det hela gör det till ett väldigt snabbt och roligt sätt att organisera system med information. Layouten är lätt futuristisk och påminner lite om datastationerna i Star Trek.

Det enda som jag stör mig på är just att det inte fungerar som en Wiki. Om dessa nodes istället var som flygande Word-dokument skulle jag vara såld, men istället måste man hålla på med en extremt bökig antecknings-funktion om man vill skriva länge inlägg. Ett liknande program som organiserade skrivna dokument i en dylik visuell form skulle jag nästan betala för att komma över. Om ni vill testa så går det att ladda hem en shareware från hemsidan eller så kollar ni in crackade versioner på The Pirate Bay. Dock så tycker jag fortfarande projektet är intressant, och jag kommer att följa det hela i framtiden.

En node är markerad och länkarna till andra nodes syns.

Då minnet är knutet till miljön som man vistas i så underlättas återhämtningen av information att inlärningen sker i olika miljöer. Detta är något som skaparna bakom RecallPlus är på spåren, som har en studieorienterad infallsvinkel i deras produkt. Där kan man skapa sina mindmaps i en 3D-miljö som man kan orientera sig i och placera ut texter i bergslandskap. En funktion för repetition finns även inbyggd för att minimera risken för att man glömmer bort det man skriver in. Navigationen känns dock klumpig och den fulla versionen kostar en hel del, då det inte verkar finnas några crackade versioner ute till min vetskap.

I RecallPlus kan man placera sina anteckningar i en 3D-miljö.

En tredje programvara som sysslar med det här är 3D topicscape, som låter användarna bygga upp sina tankebanor i lite snyggare 3D-miljöer. Här radar man upp figurer i olika färger och slänger in olika dokument i dom, så det känns mest som en avancerad dokumenthanterare. Dock en en begränsad och klumpig sådan, men är ett intressant steg på vägen mot snyggare informationshanterare som verkligen utnyttjar 3d-tekniken som utvecklas inom dataspelsvärlden. Den pedagogiska programvaran kommer nog att smälta ihop med tekniken från dataspelen i framtiden, och vi kan nog vänta oss allt mer innovativa programvaror på den här fronten.

Snygg 3D-grafik, men begränsad användarvänlighet.

En intressant utveckling skulle vara att få fram ett open source-projekt som kombinerar Wikipedia och en utveckling av den visuella mindmaptekniken som man kan se i programmen här ovan. En början skulle kunna vara att utveckla en sorts kombination mellan en mindmap-plattform och en enkel wiki. Där skulle man kunna se alla sidor man skriver på i grafisk form, där länkarna från en text syns som pilar eller linjer. Därefter skulle steget inte vara särskilt långt till att anpassa den tekniken för att kunna surfa på Wikipedia och se hur sidorna länkar till varandra i grafisk form. Funktionen med att testa kunskap som finns i RecallPlus skulle kunna användas för snabb inlärning på dom moment man väljer.

Ännu en utveckling som går hand i hand med den fantastiska utvecklingen av 3D-grafik och forskning inom virtuell verklighet skulle kunna vara att man placerar olika delar av Wikipedia i olika 3D-miljöer. T.ex. att alla sidor som har med biologi att göra placeras i en djungel med medföljande laboratorium där man kan beskåda och själv delta i experiment. Eller att man kan återskapa naturliga miljöer för historiska skeenden, exemplifiera sociologiska teorier direkt i en urban miljö, etc. Möjligheterna är enorma om bara tekniken finns där. Det sociala experimentet Wikipedia har visat sig vara en enorm succé och ett slående exempel för hur människor kan gå ihop och samarbeta utan något som helst ekonomiska incitament med i bilden.  Nu är det dock dags att ta det hela några steg längre.

Andra bloggar om: datorer, mjukvara, programvara, data, wikipedia, mindmaps, psykologi, tony buzan, minnet, studier, inlärning