Perspektiv på social och teknologisk organisering av arbetslivet

För att behandla ämnet borde vi först ta en titt på arbetsplatsen som en social institution och vi kan därmed gräva fram Karl Marx klassanalys. Hans samhällsperspektiv satte konflikten mellan olika klasser i centrum för samhällsförändring och menade att konflikten i det framväxande kapitalistiska samhället under industriella revolutionen stod huvudsakligen mellan arbetare (egendomslösa) och kapitalister (egendomsägare). Kapitalismen är enligt Marx ett produktionssätt, i likhet med slaveri och feodalism tidigare, som är avgörande för de produktionsförhållanden som skapas. Alltså bestämmer produktionssättet de relationer människor har till produktionen och därmed vilken samhällsklass dom ingår i.

Intressant för relationen till yrkesrollen som social status är i Marx analys främst den så kallade exploateringen. Marx menade att kapitalistiska samhällsklassen stod i ett dominansförhållande till den egendomslösa klassen i och med att kapitalisterna genom sina relationer till produktionsmedlen (ägande av land, fabriker och maskiner) avgjorde arbetsförhållandena för arbetarna. En utsugning eller exploatering av arbetarna skedde då de egendomslösa arbete i fabrikerna producerade en vinst långt utöver den som krävdes för att betala omkostnaderna i fabriken (lönerna och underhåll av maskiner). Detta mervärde gick istället direkt till ägarna, vilket var ett orättvist förhållande.

Från ett perspektiv som sätter social status och roller i fokus kan man fortfarande använda sig av denna klassanalys då det aktualiserar det maktförhållande som fortfarande råder i den moderna kapitalismen och därmed även har betydelse för analysen av yrkesrollen. Den sociala status man har som arbetare på ett företag innebär rollförväntningar där man i relation till den existerande makthierarkin lyder de order som man får uppifrån. Man kan tala om en till samhällselit som består av industriledare som är anställda på företaget och därmed utövar ett dominansförhållande mot de anställda under dem i hierarkin i egenskap av en social status som chefer, även om dessa många gånger även är delägare i företaget.

Arbetslivspsykologin har visat hur inflytande på arbetsplatsen påverkat motivationen hos de anställda till det bättre, vilket inte minst kommer till tydligt uttryck i helt demokratiska arbetsplatser som många företag har omvandlats till i ockupationsrörelsen i Argentina sedan 2001. Men i managementpsykologin handlar det om att uppmuntra emotionell intelligens hos de anställda för att kunna behålla vinstnivån. I Daniel Colemans bok om emotionell intelligens i arbetslivet hittar vi följande motivation: ”Vi inser behovet att utnyttja medarbetarna bättre – maximera våra mänskliga tillgångar – och få kurvan att peka uppåt igen. Därför försöker vi göra företaget mer emotionellt intelligent.”

Det har hävdats av många att det postindustriella kunskapssamhället som man menar håller på att växa upp ur spillrorna av det gamla svenska industrisamhället innebär en strukturförändring för ekonomin. Tankegångarna brukar lyda att den omvandling av ekonomin som vi hör talas om är av samma vikt som den industriella revolutionen som på 100 år förändrade Sveriges demografi genom en stor urbanisering och enorm uppsving i industriproduktion. Men är det verkligen samma situation som råder nu?
Författaren Mikael Nyberg skriver i Kapitalet.se att det är ett tankefel att blanda ihop vad och var människor producerar med hur de producerar varorna. Han menar att trots att tjänstesektorn har ökat i statistiken och att tillverkningsindustrin har gått ner så kan man inte hävda att industrikapitalismens era är över. Istället har tjänstesektorn industrialiserats om man ser på begreppet industri som ett sätt att organisera produktionen genom en långt driven arbetsdelning, standardiserade arbetsuppgifter och arbetarnas inordning i en hierarkisk byråkrati. Så oavsett om man sysslar med produktion av programvara istället för bilar så skiljer sig inte sättet arbetet försiggår nämnvärt från den som sker i fabriker.

Men det har skett föränringar inom ekonomin som lett till mindre säkra anställningsförhållanden, kortvariga anställningar och experimenterande med så kallade platta organisationer som inte är lika hierarkiskt uppbyggda. Men den ”flexibla” arbetsmarknaden innebär hårda påfrestningar för individen i och med den osäkra anställningen och höga arbetstakten gör att många bränner ut sig. Inom sociologin har denna fråga blivit mer och mer aktuell dom senaste 30 åren i industrialiserade länder där unga människor inte längre kan räkna med en säker karriärväg och ett arbete för livet. Den globaliserade ekonomin har lett till att företag ofta går ihop med efterföljande stålbad där arbetare ofta avskedas för att företaget ska effektiviseras.

Richard Sennett skriver i sin bok ”När karaktären krackelerar” hur begreppet ”flexibilitet” har använts för att upphäva förtryckarstämpeln på begreppet ”kapitalismen”, genom att försöka koppla samman begreppet med människors ökade förmåga att själva utforma sina liv. Men istället så har flexibiliteten varit enkelriktad till arbetarnas nackdel och i själva verket medfört nya styrmekanismer med en svårtolkad maktstruktur. Han menar att flexibiliteten medfört en förändring i karaktären hos arbetarna till att de blivit mindre motiverade och mer deprimerade.6 Mot denna bakgrund är det inte svårt att se hur ”emotionell intelligens” för att öka produktiviteten kom in på dagordningen.

Yrkesrollen i relation till teknologi är även här intressant, då teknologins utformning ofta reflekterar de makthierarkier som existerar i den aktuella sociala institutionen. Naom Chomsky skriver i ”Notes on anarchism” att teknologi kan användas på många olika sätt. Den är neutral i sin natur och det handlar bara om vad den utvecklas till för ändamål och hur den tillämpas. Att teknologi kan utvecklas för att underlätta arbetarna att ta demokratiska beslut i realtid utan chefer är lika sant som att den kan användas för att låta chefer och förmän övervaka arbetarnas prestationer och stärka den hierarkiska uppdelningen av dom som ger order och dom som utför dom. Skillnaden är att den förra teknologin inte utvecklas då den såklart skulle förändra de den sociala hierarkin. Detta är intressant i relation till en rad olika teknologier som följdaktligen då kommer att kunna användas på sätt som antingen främjar demokratiska och icke-demokratiska arbetssätt.

En intressant konsekvens av utvecklingen av mer sofistikerad artificiell intelligens har att göra med hur produktionen av materiella produkter kan bli mer och mer automatiserade genom användning av robotar. Vi har under 1900-talet redan sett hur fabriksarbete kommit mer och mer att handla om en övervakning av högteknologisk apparatur än att själva sitta vid det löpande bandet och modifiera produkten i olika led av varutillverkningen. Artificiell intelligens är dock inte enbart användbart i industrirobotar utan även inom kunskapsproduktion som datasökningar, forskning, rutinåtgärder på sidor som Wikipedia, etc.

En spekulation om framtiden är att vi går mot en utveckling där mer och mer av det arbete som vi inte själva vill utföra istället kommer att skötas helt av artificiella intelligenser. Denna utveckling förutsätter då att det är ekonomiskt hållbart att utveckla detta system i första taget, men om det en gång är utvecklat kan spridningen ske utan vidare. Vad kommer yrkesrollen då att innebära? Medieteoretikern Clay Shirky menade att framtidens arbete skulle vara det som inte var roligt att utföra, eftersom det som var roligt redan hade utförst frivilligt och delats med sig av på internet. Detta sa han i relation till den kollaborativa kunskapsproduktion som vi ser genom sociala medier på internet idag, där människor utanför formella organisationer lägger ner mycket tid på att utveckla och dela med sig av information och produktion gällande sina egna intresseområden.

Men om nu det arbete som ingen vill utföra då utförs av robotar och artificiella intelligenser? Ett tänkbart svar får vi i Ray Kurzweils mycket optimistiska vision av framtiden där det arbete man sysslar med är i princip oskiljbart från lek. Precis som Einstein kom på relativitetsteorin genom att dagdrömma om att han var en solstråle så kommer framtidens kunskapsproduktion att ske i virtuell verklighet, där steget från en tanke till en simulering av dess konsekvenser är ögonblicklig. Vad social status och roller skulle innebära i ett sådant samhälle är det svårt att säga.

Piratpartiets politiska kompass

Det har varit mycket diskussioner om var Piratpartiet står på höger-vänsterskalan på senaste tiden. Vi har hört Peter Erikssons utspel om att ”Det jag vet om de här killarna är att de står långt till höger i många frågor. Till höger om moderaterna i praktiken”, Rick Falkvinges intervju i tidningen Fokus där han sa att han är ”ultrakapitalist” och menade att ”Moderaterna är inte så renodlat kapitalistiskt som jag tycker om. De är någon slags halvmjäkiga socialliberaler” för att i nästa andetag snacka om ”digital kommunism. Just kommuniststämpeln hörs även på håll i en vilt beskyllande bloggosfär där Piratpartiet är ”de nya kommunisterna” och tydligen för en politik inte alldeles för olik den i Sovjetunionen.  ”Det hela påminner mig om kommunistivrarnas drömmar om ett samhälle där ingen fick tjäna för mycket, alla skulle dela på alla resurser och hela folket skulle vara en enda maskinell massa. Det har gått ganska dåligt för dessa samhällen.”

Saken är den att Piratpartiets uttalade politiska taktik att samarbeta med den partigrupp i EU-parlamentet eller det block i Riksdagen där man kan få mest genomslag för sin politik innebär att man ställer sig utanför den traditionella blockpolitiken. Detta eftersom man inte tar ställning i alla de frågor som inte rör deras partiprogram, vilket möjliggör att partimedlemmarna kommer både från höger- och vänsterhåll. Rick Falkvinge har ett förflutet i MUF, Christian Engström ett förflutet i Folkpartiet och Amelia Andersdotter kommer från vänsterhållet och kan tänka sig att skänka sin eventuella parlamentarikerlön till bland annat Attac. Man ser samma sak i IRC-kanalen #piratpartiet, där diskussionerna går vilda mellan höger- och vänsterfraktioner medan man samsas om den politiska taktiken och själva sakfrågorna.

Höger-vänsterskalan är alltså inte tillämpbar i det här fallet, utan ett mer meningsfullt sätt att försöka placera dom på en politisk skala finner man i den politiska kompassen. Det är ett försök att nyansera det politiska spektrumet genom att istället för att placera höger och vänster på en enda axel istället använda två, där x-axeln refererar till hur man vill att ekonomin ska vara organiserad. Vänster förordar då en ekonomi som organiseras genom staten eller med anarkistiska/syndikalistiska tanken om arbetares självorganisering. Att vara höger i ekonomiska frågor syftar på den kapitalistiska tanken om individer som konkurrerar på en marknad. Y-axeln refererar till graden av frihet för individen, där man i den anarkistiska och liberala idétraditionen har varit skeptisk till staten och positiva till att utöka människans frihet så långt som det är meningsfullt. Det kan ställas mot en mer auktoritär syn på individen som återfinns i fascism, nationalsocialism och de marxism-leninistiska experimenten i statskapitalism.

Så var placerar man in Piratpartiet här då? På den ekonomiska x-axeln så placerar man sig inte in sig alls (i bilden ovan ligger man precis i mitten för enkelhetens skull), medan man på y-axeln kan tänka sig att man lägger sig i mitten av den halvan (0,-7). Detta eftersom man är för en förstärkning av den personliga integriteten, öppenhet och demokrati, något som man kan argumentera för snarare leder till mer frihet för individen snarare än en inskränkning av den. Fast å andra sidan borde det inte gå längre än till mitten just för att det ändå rör sig om ett parlamentariskt politiskt parti som verkar inom de institutionella ramar som just detta innebär. Längre ner på den frihetliga skalan hittar man anarkism/syndikalism och nyliberalism på vänster respektiva höger sida, och det är uppenbart att Piratpartiet inte går så långt i sitt partiprogram även om det med största säkerhet finns partimedlemmar som bekänner sig till båda sidor.

Andra bloggar om: piratpartiet, peter eriksson, ideologi, political compass, kommunism, kapitalism, politisk taktik, liberalism, nyliberalism, anarkism