Internet som det ser ut idag är högst beroende av tjänsten DNS (Domain NameSystem) som kan ses som en av grundbultarna i internets infrastruktur. DNS går i all enkelhet ut på att man kan komma åt resurser på nätverket (internet i de flesta fall) utan att kunna resursens ip-adress. Istället kan man använda en adress som är meningsfull för människor, istället för siffror som är omöjliga att komma ihåg när det existerar miljontals webbsidor på internet.

På senare tid har nätaktivister börjat ifrågasätta strukturen med hur tilldelningenav adresser ser ut på global nivå, genom att rikta kritik mot vad man har sett som en onödig centralisering. Då vi idag ser en riktning från stater och myndigeter mot att försöka reglera kommunikationen på internet på olika sätt så blir det därmed intressant att se om det är möjligt att förändra eller utveckla ett alternativ till DNS-hierarkin innan det blir till ett problem. Men för att se om och hur det skulle kunna gå att genomföra så bör vi förstå mer om hur DNS fungerar i detalj.

Det går naturligtvis lika bra att komma åt resurser på nätverket genom enbart ip-numret, men människans minneshantering skiljer sig från en dators. Där en dator utan problem kan spara långa strängar av till synes meningslösa kombinationer av tal så kan samma uppgift vara ohanterbar för en människa. När det gäller att komma ihåg ip-adresser så aktualiserades det som ett problem redan på 70-talet när ARPAnet, föregångaren till dagens internet, var under utveckling i USA.För att lösa problemet med en ständigt växande samling med ip-nummer så skapade man ”Name Servers”, för att kunna låta egenskaperna hos en namngiven resurs på nätverket skötas på en given plats. Detta medförde att man nu enbart behövde veta den fysiska adressen (ip-adressen) till namnservern samt namnet på resursen man ville ha åtkomst till för att kunna få det.

Namnservern skickar efter att ha fått en förfrågan (query) från en klient i nätverket ip-adressen tillbaka så att klienten sen i sin tur kan skapa en åtkomst till den resurs som personen vill använda. Namnservern medförde därmed att man kan lägga till, ta bort och modifera resurser på en enda server, vilket gjorde klienternas åtkomst till nätverkets resurser mycket enklare. Det som fungerade i början av utvecklingen av ARPAnet blev dock mer och mer ohållbart desto mer klienter blev anslutna och nätverket därmed växte. På namnservern så hanterades alla anslutna klienter med en enda fil, HOSTS.TXT, som då innehöll namn och adresser. Den sköttes av Network Information Center på Stanford Research Institute och fick därav namnet SRI-NIC. Administratörer på ARPAnet skickade in sina förändringar av namn och adresser till NIC som då manuellt uppdaterade filen en eller två gånger i veckan.

När nätverket växte så blev inläggen i filen oöverskådliga samtidigt som trafikensom följde av uppdateringsprocessen medförde en betydande belastning av dåtidens i jämförelse långsamma uppkopplingar. För varje uppdatering av HOSTS-filen så kom nämligen trafik från en användare som vill ta hem den uppdaterade filen från SRI-NIC:s server, vilket var ett problem som mångfaldigades i och med övergången till TCP/IP-protokollet. Man började därför att snickra på en ersättare till HOSTS.TXT som skulle lösa problemen genom att tillåta lokal administration samtidigt som denna data skulle vara tillgänglig för hela nätverket.

Decentralisering av administrationen skulle därmed lösa problemet med belastningen från all trafik till en enda server, samtidigt som man lämnade själva uppdateringen till systemadministratörerna i det givna nätverket som var anslutet till ARPAnet. Men man introducerade även ett hierarkiskt system för ”namespace”, alltså hur själva nätverksadresserna skulle se ut. Dessa medförde att resurser i olika nätverk nu kunde ha samma namn men ändå inte krocka med varandra på nätverket då introduktionen av adresserna gjorde att dessa även pekade på nätverken dom fanns i och inte bara resursen i sig.

DNS-databasen är numera distribuerad över hela världen och innehåller inlägg som kallas Resource Records, vilka består av information om ”adress mapping”och ”reverse-lookup pointer” som är information om ip-till-hostname respektivehostname-till-ip. Det går även att skapa underdomäner till en domän (exempelvis bilder.sida.com) som vidare reflekterar resursens grupp- och nätverkstillhörighet. Rotdomänen ligger högst upp i hierarkin och representeras av en punkt i slutet av adresserna, men utesluts allt som oftast ur adresserna. Därefter kommer toppdomänerna som finns i två kategorier; gTLD som är .com-, .org-, .mil-domäner, samt ccTLD som är landsspecifika domäner som .se, .fr, etc.

Det finns individuella delar av DNS-databasen som kallas zoner som är placerade på speciella namnservrar, där då administratörerna för de lokala domänerna sköter sina egna namnservrar och zoner. Namnservrarna har komplett information över zonerna dom har hand om genom att ladda denna information från en fil eller en annan namnserver. Zoner innebär att man bryter ner domäner till mer lätthanterliga enheter genom att delegera ansvaret för queries till en mer decentraliserad nivå, så att ansvariga för toppdomänen inte behöver ha information om resurserna som finns på underdomänerna.

Detta sker även med underdomäner till underdomäner om det är ett stort nätverk. Skillnaden mellan en domän och en zon är att domäner innehåller mer information än namnservern behöver då den även innehåller data som delegeras till andra namnservrar. Zonerna är kopplade till just delegering och inkluderar därmed inte delegerad data.Datan i en zon innehåller information som pekar på den korrekta namnservernsom är ansvarig för en underdomän, så om en användare kontaktar en namnserver vill ha tag i data som finns en underdomänen så svarar namnservern i sin tur med att ge information om vilken namnservern som användaren ska kontakta.Först därefter får användaren information om vilket IP-nummer som är relevant.

Så långt om hur DNS fungerar lite i praktiken där vi har sett att lösningen påARPAnets överbelastningsproblem löstes av att man flyttade ner administrationentill de lokala nätverken. Men det finns fortfarande en central organisation somsköter allokeringen av IP-adresser, rootservrar och toppdomäner. Denna ideella organisation heter The Internet Corporation for Assigned Names and Numbers(ICANN) och sköter numera de uppgifter som tidigare föll en rad andra organisationer på uppdrag av USA:s regering.

Tre uppgifter som ICANN sköter är viktiga i sammanhanget, nämligen att uppställa kriterier för bildandet av nya Regional Internet Registries (RIR), administrering av de landsspecifika toppdomänerna (ccTLD) och såväl som dom generella (gTLD) samt att man sköter en unik rootserver. Det är den sistnämnda funktionen som är viktigast i sammanhanget då det är dessa namnservrar som ligger längst upp i DNS-hierarkin genom att dessa ansvarar för toppdomänerna och deras underdomäner. Internetanvändare kommunicerar dock först med Local Internet Registries (LIR:s)som i de flesta fall är internetleverantörer, men ibland även myndigheter och storaföretag.

En LIR måste ha ett avtal med den organisation som är regionalt ansvarig, kallad för Regional Internet Registries (RIR:s) men även den nationella om det finns någon (NIR:s). Så vi kan se att en användares dator därmed först och främst riktar en förfrågan till sin ISP som sen går vidare till NIR som i sin tur slussar vidare den till sin RIR. Vägarna som en förfrågan tar på internet är alltså ibland svåra att förutsäga, men är ändå ett system som fungerar just tack vara sin decentralisering i dagens internet med dess höga trafiknivåer.

Om nu DNS är så decentraliserat, vari ligger då problemet? Kritiken som har riktats mot ICANN från förespråkare av ett internet som även i framtiden ska vara öppet har menat att problemet ligger i att organisationen verkar som en centralnod. Detta skiljer sig inte bara från hur DNS-systemet i övrigt är uppbyggt, utan även hur internets öppna struktur rent generellt ser ut, där varje uppkopplad nod kan nå varje annan uppkopplad nod.

ICANN står under USA:s lagar och då mycket av de lagförslag som föreslårregleringar av internet kommer just i USA så är man därmed känslig för inskränkningar genom att infrastrukturen då är centraliserad till en part. Det finns ett amerikanskt lagförslag vid namn ”Combating Online Infringement and Counterfeits Act” (COICA) som går ut på att man ska kunna blockera domäner som bryter mot amerikansk upphovsrättslagstiftning, även om det är troligt att även domäner som pekar på andra sorters innehåll kan komma att blockeras med.

En rad med kända ingenjörer och programmerare som var med i konstruktionen av dagens internet har skrivit ett öppet brev till senatens juridiska utskott där domprotesterar mot vad man ser som en grov inskränkning av internets infrastruktur. Man menar att om man börjar införa censur hos rootdomänerna så kommer dom alternativa rootservrarna att bli mycket mer populära än dom är idag, vilket mandå menar skulle leda till konflikter i stil med det man såg hos det tidiga ARPAnet. Internet Architecture Board, som föddes 1979 som en organisation under USA:s försvarsmyndighet, har uttalat sig mycket kritiskt mot alternativa rootservrar på grund av vad man menar som teknologiska orsaker i ett memo redan från 2000.

”Put simply, deploying multiple public DNS roots would raise a very strongpossibility that users of different ISPs who click on the same link on a web pagecould end up at different destinations, against the will of the web pagedesigners.”

Detta verkar dock inte stämma då de flesta av dessa alternativa rootservrar dels delegerar trafik vidare till dom rootservrar som körs av ICANN och dels delgererar till dom alternativa toppdomänerna som administreras av alternativa organisationer utan ICANN:s tillstånd. Men det handlar då om att de alternativa rootservrarna måste samarbete för att man inte ska komma åt olika delar av nätet genom att använda olika alternativa servrar.

Vissa av dessa organisationer verkar dock vara mycket seriösa i sin vision om ett öppet internet, och samarbeter både med företag och myndigheter ibland för ideella och ideologiska orsaker, men även för profit. Bland de mer till synes ideologiskt drivna hittar vi bland annat Public Root som administreras av Internet Names Authorization & Information Center. Men situationen som den ser ut nu är att ICANN:s rootservrar är helt ohotade i sin dominans, medan vi ser en del entusiasters DNS-tjänster nå endast en bråkdel avtotala internetanvändarna. En lösning på problemet verkar därmed vara att bygga in anslutningarna till de alternativa rootservrarna hos internetleverantörerna, men det gör ISP:erna i sin tur känsliga för lagstiftning.

En annan lösning vore att bygga in anslutningen till alternativa rootservrar i exempelvis webbläsare (som det redan finns dylika plugins för) samtidigt som man yrkar för en ökad samordning mellan de olika alternativa DNS-tjänsterna. Man kan även tänka sig mjukvarulösningar som förhandsgranskar och jämför adresser genom olika DNS-tjänster och låter webbläsaren avgöra vilken adress som man troligen skulle till. Men för att försöka dra en slutsats så tror jag att lagförslagen som vill begränsa och reglera internet inte kommer sluta att komma. Det innebär att vare sig det kommer innebära teknologiska problem eller inte så kommer alternativa tjänster bli mer aktuella. Den bästa situationen vore att gå mot utvecklingen av mjuvarulösningar som sköter de alternativa DNS-tjänsterna bättre.

Sociologen Anthony Giddens skriver om att medborgarskapet i en traditionell stat, som styrdes av en kung eller kejsare, inte betydde särskilt mycket för vanliga människor. Dessa visade inte mycket intresse för dom som styrde folket och hade dessutom inga politiska rättigheter eller något att säga till om, förutom om man tillhörde en högre social klass. Med utvecklingen av parlamentarism och liberal demokrati förändrades det dock som så att alla medborgare så småningom fick gemensamma medborgerliga rättigheter och började betrakta sig själva som del av en nation. Idag är de flesta människor i världen medborgare i en stat, även om det finns en minoritet statslösa. Idag verkar det dock som att medborgarrollen med den traditionellt medföljande nationalismen håller på att utmanas av andra kollektiva identiteter som ofta har en koppling till sociala rörelser.

Manuel Castells menar i sin teori om nätverkssamhället att det håller på att ske en global samhällsomvandling till följd av att vi nu håller på att träda in i informationsåldern. Genom en sammankoppling av globala interaktiva nätverk och utvecklingen av webben så har människan åstadkommit det största språkliga genombrottet sedan alfabetet, genom att man med samma teknologi inte behöver göra någon åtskillnad mellan olika mediaformer, populärkultur och elitkultur, information eller underhållning eller utbildning och opinionsbildning. Detta sker även i en global skala där information är den mest betydelsefulla råvaran i detta nätverkssamhälles teknoekonomiska paradigm och där människans direkta erfarenheter har fått tillgång till ett virtuellt bildsammanhang som han kallar ”den verkliga virtualitetens kultur”.

Detta menar han håller på att riva upp våra traditionella livssammanhang och identiteter som etniska, nationella, klassmässiga och genusbaserade. Istället skapas en mångfald av geografiskt frikopplade identiteter och livsformer som sprids av mediala flöden och nätverk, uppbyggda genom en sorts individalism som i nätverken kan bygga upp relationer baserade på personliga intressen och värden. Detta medför även ett uppsving för nya sorters kollektiva identiteter som är rotade i identitetspolitik och ofta sammankopplas med sociala rörelser.

Detta kan exemplifieras med den globala miljörörelsen som arbetar för att pressa stater fram till hårdare tag mot klimatförändringar, priderörelser som vill förbättra ställningen för HBT-personer, den antikapitalistiska globaliseringskritiska rörelsen som vill förbättra västs behandling av tredje världen samt antikrigsrörelsen som vuxit fram sedan 60-talet och orsakade att upp till 10 miljoner människor världen över demonsterade mot USA:s invasion av Irak 2003. Detta är en demokratiserande kraft då sociala rörelser är ett kraftfullt verktyg för kollektiv handling och ofta har kunnat påverka lagar och politik som följd. I centrum hittar vi återigenom informationsteknologins möjlighet att låta människor organisera sig själv utanför formella byråkratiska organisationer.

Clay Shirky menar att internet har möjliggjort en multiriktad kommunikation med mycket låga trösklar till handling. Att skicka ett e-mail till tio personer är inte mycket jobbigare än att skicka det till en person och dessutom så sker överföringen ögonblicklig (till skillnad från vanlig post) och man behöver inte synkronisera överföringen (som med telefon). Detta är dock bara ett av många möjliga sätt att använda internet, som faktiskt i grund och botten är ett sätt att skicka information fram och tillbaka över olika nätverk till olika noder i det. Internet vet inte om vad det används till utan det är datorerna som får tolka datan med sin programvara och användarna själva att hitta tiden nya användningsområden för det.

Så användarna kan hela tiden hitta nya sätt att utveckla den multiriktade kommunikationen varav det mest lyckade hittills kan nog sägas vara webben, som idag miljontals andra internettjänster har som grund. Dagens internet är en grogrund för nya former av multiriktad kommunikation som stödjer och snabbar på samarbete och handling. Men Shirky menar att internet egentligen inte skapar kollektiv handling utan snarare tar bort hinder för den. Motivationen, energin och talangen fanns där redan sen förut, men det internet förändrar är att erbjuda en metod för att koordinera kollektiv handling på en masskala. Det är också därför som den mesta delen av den sociala förändring som kommer av internet baserar sig på det sociala medier som dom allra flesta internetanvändare använder dagligen.

Men då hastigheten på kommunikationen har förändrats till det snabbare så har även hastigheten på kollektiv handling förändrats. Med mobiltelefoni så började människor sluta att planera möten med människor i förväg utan ringde eller SMS:ade istället när dom ville ses. Dagens smartphones med 3G-anslutning innebär en sådan multiriktad kontakt genom internets sociala medier. Planering i förväg har ersatts med organisering i realtid.

Man skulle kunna hävda att medborgarrollen numera har växlat från en rot i traditionella kollektiva identiteter till mer identitetspolitiska och kopplade till sociala rörelser som organiserar sig själva genom internet. Skillnaden är att kommunikationen sker mellan fler människor vilket potentiellt innebär ett större uppbåd, men även att den sker snabbare och innebär en ökad hastighet på organiseringen. Vilka konsekvenser detta får på längre sikt är svårare att förutsäga och frågan är om den parlamentariska demokratin är den form av demokrati som behövs i ett framväxande nätverkssamhälle.

Den sociala sfär som associeras med rollen som privatperson måste inkludera de sociala relationer en individ har med andra människor. Dessa inkluderar vänskapliga såväl som romantiska och familjemässiga relationer. Giddens definierar en familj som en grupp människor som är direkt länkade till varandra genom de vuxna människor som har den huvudsakliga vårdnaden för barnen. Man talar som släktskapsband som etableras genom äktenskap eller härstamningsled, men kan se olika ut beroende på var i världen man tittar.

Om man betraktar familjen ur en historisk kontext så kan vi se att föreställningen om romantisk kärlek är ett sentida inslag i ett arrangemang som huvudsakligen har handlat om egendom i början, uppfostra barn i mitten och möjligtvis en utveckling av kärlek i slutet. I det moderna samhället är det snarare tvärtom, att det startar med romantisk kärlek, i mitten handlar om att uppfostra barn och i slutet så handlar det om egendomsuppdelning vid skilsmässa. Den viktorianska familjen brukar ibland hyllas som ett ideal för den nutida kärnfamiljen på grund av dess stabilitet, men på grund av de höga dödssiffrorna på 1850-talet så bestod ett äktenskap i medeltal enbart 12 år innan någon av makarna dog. Barnuppfostran på den tiden bestod av metoder som man idag skulle anse bryta mot barnkonventionen, då inslag av barnarbete och misshandel var vanliga.

Därtill var familjesituationen väldigt ojämlik, då medelklassens fruar i princip var begränsad till hemmet och menad att vara sexuellt monogam, medan mannen ofta besökte prostituerade. De fattigare sociala grupperna var dock tvungna att arbeta i fabriker och verkstäder större delen av dagarna, vilket lämnade lite tid för ett familjeliv. Denna situation är att likna 50-talets familjesituation, där mannen var ansvarig för försörjningen medan kvinnan i många fall mot sin vilja var begränsad till hemmet och barnuppfostran. I kombination med en genusordning som gjorde männen till auktoritära och emotionellt distanserade bidrog detta, ofta i kombination med alkohol, till en högst förtryckande familjesituation med många inslag av våld.

Från i slutet av 60-talet har dock rörelser som bidrog till den sexuella revolutionen och feminism medfört ett uppsving för kvinnans ställning i samhället, såväl kulturellt som juridiskt, även om den mestadels har varit begränsad till Europa och Amerika. Äktenskaps- och familjemönster har förändrats under 1900-talet, där intima relationer speciellt sedan 60-talet har blivit mer öppna och mindre bundna vid traditioner samtidigt som giftermålstalen och efterföljande skilsmässotalen har ökat. Globalt så verkar det dock inte som om denna familjesituation i väst har spridit sig till andra världsdelar, då monogami inom äktenskapet fortfarande är viktigt i större delen av Asien medan polygama relationer fortfarande är normen i södra Afrika. Det finns även en trend globalt för fallande födelsetal på grund av ekonomisk utveckling, preventivmedel och kvinnors ökande intåg i ekonomin.

Utan att behöva överdriva dessa trender så kan man i varje fall konstatera att vi går mot familje- och relationssituationer som inte kännetecknas av traditioner och förtryck, utan istället inkluderar mer frihet i att välja partner, sexuell orientering och rent generellt vilken sorts relationer man själv vill ha. Här är internet också till hjälp eftersom det bland annat kan hjälpa till att upprätthålla t.ex. långdistansrelationer med e-mail, chatprogram och inte minst med hjälp av webbkameror. Genom att större delen av befolkningen i Sverige numera är uppkopplad på internet och använder sig i stor utsträckning av sociala medier som bloggar, forum och sociala nätverkssidor som Facebook och Twitter så är det numera enkelt att ta kontakt med människor som man annars inte skulle ha en nedkopplad social interaktion med.

Detta kan man anta får konsekvenser dels för hur den sociala interaktionen ser ut både nedkopplat, uppkopplat och gränslandet där mellan, men även hur den psykologiska upplevelsen av internetanvändningen får för personens välmående. En studie publicerad 2001 visade att användning av internet hade en generell positiv inverkan för kommunikation, social inkludering och välmående.

Ett något mindre uppmuntrande perspektiv hittar vi hos sociologen Zygmunt Bauman som menar att till följd av att samhället håller på att förändras i en rasande takt så har vår individualitet stärkts medan våra sociala relationer har blivit svagare. Vi har ett begär efter frihet och lösa band så att vi kan gå åt ett annat håll om vi känner för det, medan det fortfarande existerar ett behov av säkerhet som manifesterar sig i starka sociala band mellan våra partners och oss själva. Denna relation kan man gå till när man behöver säkerhet, men är något som man kan gå vidare ifrån när man känner för det. Bauman menar att vi har ersatt kvaliteten i våra sociala relationer med kvantitet, vilket manifesteras i hur vi alltid använder informationsteknologi för att kommunicera med så många som möjligt. Utan denna cirkulation av meddelanden så känner vi oss socialt exkluderade men innebär också att vi kan koppla ned vilken sekund som helst om vi så känner det.

Även om Bauman kanske är lite för negativ i sin syn på det postmoderna samhället så tror jag att han är inne på ett intressant spår angående relationer och teknologi, särskilt med tanke på utvecklingen av teknologier som kan komma att innebära förändringar i hur den sociala interaktionen kommer se ut i framtiden. Med Kurzweils tankar om en nästintill perfekt helomslutande virtuell verklighet och till och med en möjlighet att simulera sensationer som beröring och sex så kan man tänka sig att normen för seriell monogami försvagas samtidigt som synen på sexualitet avslappnas ännu mer och går mot att man ser det som ett trevligt sätt att umgås. Angående familjesituationen så tror jag att grupper utanför den traditionella kärnfamiljen kommer betyda mer och mer, precis som man kan se i hur olika nätgemenskaper, t.ex. ”klaner” i onlinespel, blir den grupp som individer utvecklar sina närmaste sociala relationer med.

Om man har en kropp och ett ansikte simulerat av en annan person som man interagerar med dagligen så tror jag nog att människans biologiska predestinering till en social interaktion för att inte känna sig ensam och deprimerad kan bli tillfredsställd nästan helt utan nerkopplad interaktion. Om det är dit vi är på väg är en annan fråga. Ett perspektiv där snarare rummet och platsen håller på att få mer betydelse hittar vi i Rasmus Fleischers bok ”Det postdigitala manifestet”. På kort sikt tror jag att vi är på väg mot kraftfulla bärbara datorer där augmented reality överlappar vår vanliga synfält. Rummet kan mycket väl då få stor betydelse, men på längre sikt så finns det nog även skäl att tro att virtuell verklighet bli mycket mer lockande.

För att behandla ämnet borde vi först ta en titt på arbetsplatsen som en social institution och vi kan därmed gräva fram Karl Marx klassanalys. Hans samhällsperspektiv satte konflikten mellan olika klasser i centrum för samhällsförändring och menade att konflikten i det framväxande kapitalistiska samhället under industriella revolutionen stod huvudsakligen mellan arbetare (egendomslösa) och kapitalister (egendomsägare). Kapitalismen är enligt Marx ett produktionssätt, i likhet med slaveri och feodalism tidigare, som är avgörande för de produktionsförhållanden som skapas. Alltså bestämmer produktionssättet de relationer människor har till produktionen och därmed vilken samhällsklass dom ingår i.

Intressant för relationen till yrkesrollen som social status är i Marx analys främst den så kallade exploateringen. Marx menade att kapitalistiska samhällsklassen stod i ett dominansförhållande till den egendomslösa klassen i och med att kapitalisterna genom sina relationer till produktionsmedlen (ägande av land, fabriker och maskiner) avgjorde arbetsförhållandena för arbetarna. En utsugning eller exploatering av arbetarna skedde då de egendomslösa arbete i fabrikerna producerade en vinst långt utöver den som krävdes för att betala omkostnaderna i fabriken (lönerna och underhåll av maskiner). Detta mervärde gick istället direkt till ägarna, vilket var ett orättvist förhållande.

Från ett perspektiv som sätter social status och roller i fokus kan man fortfarande använda sig av denna klassanalys då det aktualiserar det maktförhållande som fortfarande råder i den moderna kapitalismen och därmed även har betydelse för analysen av yrkesrollen. Den sociala status man har som arbetare på ett företag innebär rollförväntningar där man i relation till den existerande makthierarkin lyder de order som man får uppifrån. Man kan tala om en till samhällselit som består av industriledare som är anställda på företaget och därmed utövar ett dominansförhållande mot de anställda under dem i hierarkin i egenskap av en social status som chefer, även om dessa många gånger även är delägare i företaget.

Arbetslivspsykologin har visat hur inflytande på arbetsplatsen påverkat motivationen hos de anställda till det bättre, vilket inte minst kommer till tydligt uttryck i helt demokratiska arbetsplatser som många företag har omvandlats till i ockupationsrörelsen i Argentina sedan 2001. Men i managementpsykologin handlar det om att uppmuntra emotionell intelligens hos de anställda för att kunna behålla vinstnivån. I Daniel Colemans bok om emotionell intelligens i arbetslivet hittar vi följande motivation: ”Vi inser behovet att utnyttja medarbetarna bättre – maximera våra mänskliga tillgångar – och få kurvan att peka uppåt igen. Därför försöker vi göra företaget mer emotionellt intelligent.”

Det har hävdats av många att det postindustriella kunskapssamhället som man menar håller på att växa upp ur spillrorna av det gamla svenska industrisamhället innebär en strukturförändring för ekonomin. Tankegångarna brukar lyda att den omvandling av ekonomin som vi hör talas om är av samma vikt som den industriella revolutionen som på 100 år förändrade Sveriges demografi genom en stor urbanisering och enorm uppsving i industriproduktion. Men är det verkligen samma situation som råder nu?
Författaren Mikael Nyberg skriver i Kapitalet.se att det är ett tankefel att blanda ihop vad och var människor producerar med hur de producerar varorna. Han menar att trots att tjänstesektorn har ökat i statistiken och att tillverkningsindustrin har gått ner så kan man inte hävda att industrikapitalismens era är över. Istället har tjänstesektorn industrialiserats om man ser på begreppet industri som ett sätt att organisera produktionen genom en långt driven arbetsdelning, standardiserade arbetsuppgifter och arbetarnas inordning i en hierarkisk byråkrati. Så oavsett om man sysslar med produktion av programvara istället för bilar så skiljer sig inte sättet arbetet försiggår nämnvärt från den som sker i fabriker.

Men det har skett föränringar inom ekonomin som lett till mindre säkra anställningsförhållanden, kortvariga anställningar och experimenterande med så kallade platta organisationer som inte är lika hierarkiskt uppbyggda. Men den ”flexibla” arbetsmarknaden innebär hårda påfrestningar för individen i och med den osäkra anställningen och höga arbetstakten gör att många bränner ut sig. Inom sociologin har denna fråga blivit mer och mer aktuell dom senaste 30 åren i industrialiserade länder där unga människor inte längre kan räkna med en säker karriärväg och ett arbete för livet. Den globaliserade ekonomin har lett till att företag ofta går ihop med efterföljande stålbad där arbetare ofta avskedas för att företaget ska effektiviseras.

Richard Sennett skriver i sin bok ”När karaktären krackelerar” hur begreppet ”flexibilitet” har använts för att upphäva förtryckarstämpeln på begreppet ”kapitalismen”, genom att försöka koppla samman begreppet med människors ökade förmåga att själva utforma sina liv. Men istället så har flexibiliteten varit enkelriktad till arbetarnas nackdel och i själva verket medfört nya styrmekanismer med en svårtolkad maktstruktur. Han menar att flexibiliteten medfört en förändring i karaktären hos arbetarna till att de blivit mindre motiverade och mer deprimerade.6 Mot denna bakgrund är det inte svårt att se hur ”emotionell intelligens” för att öka produktiviteten kom in på dagordningen.

Yrkesrollen i relation till teknologi är även här intressant, då teknologins utformning ofta reflekterar de makthierarkier som existerar i den aktuella sociala institutionen. Naom Chomsky skriver i ”Notes on anarchism” att teknologi kan användas på många olika sätt. Den är neutral i sin natur och det handlar bara om vad den utvecklas till för ändamål och hur den tillämpas. Att teknologi kan utvecklas för att underlätta arbetarna att ta demokratiska beslut i realtid utan chefer är lika sant som att den kan användas för att låta chefer och förmän övervaka arbetarnas prestationer och stärka den hierarkiska uppdelningen av dom som ger order och dom som utför dom. Skillnaden är att den förra teknologin inte utvecklas då den såklart skulle förändra de den sociala hierarkin. Detta är intressant i relation till en rad olika teknologier som följdaktligen då kommer att kunna användas på sätt som antingen främjar demokratiska och icke-demokratiska arbetssätt.

En intressant konsekvens av utvecklingen av mer sofistikerad artificiell intelligens har att göra med hur produktionen av materiella produkter kan bli mer och mer automatiserade genom användning av robotar. Vi har under 1900-talet redan sett hur fabriksarbete kommit mer och mer att handla om en övervakning av högteknologisk apparatur än att själva sitta vid det löpande bandet och modifiera produkten i olika led av varutillverkningen. Artificiell intelligens är dock inte enbart användbart i industrirobotar utan även inom kunskapsproduktion som datasökningar, forskning, rutinåtgärder på sidor som Wikipedia, etc.

En spekulation om framtiden är att vi går mot en utveckling där mer och mer av det arbete som vi inte själva vill utföra istället kommer att skötas helt av artificiella intelligenser. Denna utveckling förutsätter då att det är ekonomiskt hållbart att utveckla detta system i första taget, men om det en gång är utvecklat kan spridningen ske utan vidare. Vad kommer yrkesrollen då att innebära? Medieteoretikern Clay Shirky menade att framtidens arbete skulle vara det som inte var roligt att utföra, eftersom det som var roligt redan hade utförst frivilligt och delats med sig av på internet. Detta sa han i relation till den kollaborativa kunskapsproduktion som vi ser genom sociala medier på internet idag, där människor utanför formella organisationer lägger ner mycket tid på att utveckla och dela med sig av information och produktion gällande sina egna intresseområden.

Men om nu det arbete som ingen vill utföra då utförs av robotar och artificiella intelligenser? Ett tänkbart svar får vi i Ray Kurzweils mycket optimistiska vision av framtiden där det arbete man sysslar med är i princip oskiljbart från lek. Precis som Einstein kom på relativitetsteorin genom att dagdrömma om att han var en solstråle så kommer framtidens kunskapsproduktion att ske i virtuell verklighet, där steget från en tanke till en simulering av dess konsekvenser är ögonblicklig. Vad social status och roller skulle innebära i ett sådant samhälle är det svårt att säga.

Informationsteknologins utveckling och intåg i det moderna samhällets kan anses ha tagit formen av en revolution. Bo Dahlbom skriver i ”Makten över framtiden” hur Sverige har gått från att ha varit närmast 80% bönder 1860 till att ha sjunkit till några få procent på 2000-talet. Det var den industriella revolutionen som var den drivande kraften i den urbanisering man såg gå i dess fotspår, vilket då var en process som föranleddes av nya teknologiska innovationer. Sverige gick från bondesamhälle till ett industrisamhälle på ungefär 100 år och detta baserades framför allt på sågverksindustrin som såg en stor uppsving i och med tillgänglig arbetskraft från landet, stor tillgång på råvaror som timmer och så tekniska uppfinningar som effektiverade produktionen.

Denna situation i industrisamhället förändras i sin tur också senare när ny teknologi effektiviserade produktionen ännu mer genom innovationer inom datorteknologi, som därmed kunde automatisera arbetet i fabrikerna mer och mer. Fabriksjobben blev därmed färre och jobben inom tjänstesektorn blev fler, vilket då förändrade även arbetarnas möte med teknologin på arbetsplatsen. Från att ha huvudsakligen sysslat med manuellt arbete på löpande band och kontroll av maskiner så blev det kontorsjobb där persondatorns intåg på arbetsplatsen gjorde att arbetet i hög grad kom att handla om dokumenthantering.

Genom att producera dokument så gav man ett bevis på sin arbetsinsats men det var inte förrän informationsteknologin gjorde så att persondatorerna blev anslutna till nätverk som kontorsarbetet började handla mer om kommunikation. Enligt Dahlbom har den informationteknologiska revolutionen (som fortfarande pågår) medfört förändringar i företagsorganisationen till en ökad intensitet och en mer intensiv kommunikation för organisationens medlemmar.

Manuel Castells skriver om internets historia i sin bok ”” där han menar att internets infrastruktur har en speciell teknologisk struktur i och med att de sammanhang det har utvecklats i. Grunden för internet har sitt ursprung i militär forskning i USA:s militärdepartement och försvarsrelaterade tankesmedjor då man under det kalla kriget ville utveckla ett decentraliserat kommunikationssystem, även om de militära tillämpningarna redan då var sekundära. Forskarna fick i princip fria händer till grundforskning för att se om projektet kunde leda till något intressant. Men vid uppbyggnanden av föregångaren till dagens internet, ARPANET, så utformades kommunikationsarkitekturen efter att systemet skulle ha en hög överlevnadsförmåga och dagens internet är fortfarande utformat utifrån dessa principer: decentralisering, datorkraften utspridd över hela nätverkets noder och överflöd av funktioner i nätverket för att minimera risken för avbrott.

Under 60- och 70-talet så utvecklades en del av protokollen till följd av forskarstudenternas egna upptäckarglädje och hade en avgörande betydelse enligt Castells för att datornäten kan omsluta hela världen idag. Man kan hävda att denna blandning av strävan efter decentralisering, grundforskning och frihet i användning och utveckling har medfört att internets arkitektur är öppen och har omgivits av en kultur som främjat samarbete. Det var detta som blev internets starka sida i och med att det var användarna själva som blev möjliga teknikproducenter och då nya noder lätt kunde anslutas till nätverket och programvarorna var öppna och tillgängliga.

Det var här som tillämpningarna av internet började skena iväg till något som man aldrig tidigare hade trott, med chatgrupper, klotterplank, hypertext och till slut world wide web. Detta menar Castells vara en lärdom från tidigare teknologiska omvandlingar i historien att det är användarna av teknologin som är de som står för innovationen då de använder dom för egna behov och anpassar den till sin egen kultur och situation. Situationen med internet var dock att en liten förändring snabbt kunde spridas till i princip hela världens nätverk.

Tjänster som Facebook, Twitter, bloggar och wikis utnyttjar internets mångriktade informationsvägar till att låta människor samarbeta om projekt, byta och skapa information och skapa sociala nätverk. Shirky talar i sin bok ”Here comes everybody” om hur transaktionskostnaderna för organisering har sjunkit. Med transaktionskostnader menas det värde i form av tid, uppmärksamhet och pengar som traditionella organisationer lägger på någon form av transaktion med människor och andra organisationer. Då det redan krävs mycket resurser för att hålla i ordning strukturen och disciplinen i organisationen så hamnar en stor mängd transaktioner utanför vad organisationen anser vara värt att genomföra. Vad sociala medier gör är att genom att sänka transaktionskonstanderna till närmast ingenting skapar en ny situation där kollektiv handling kan utföras på ett organiserat sätt.

Ett exempel på detta är den flerspråkliga encyklopedin Wikipedia, vars innehåll och regler och skapas och drivs av användarna själva (förutom den rent tekniska driften). Användarna skriver mestadels på en version av Wikipedia på sitt hemspråk, men artiklarna översätts också mellan de versionerna. Då en traditionell organisation skulle behöva lägga ut otroliga resurser för att skriva alla artiklar som finns där, så sköter användarna det gratis genom att dom skriver och sköter de inlägg som rör deras specialintressen. Ett annat exempel på kollektiv handling genom sociala medier är de grupper som organiseras genom Facebook, så kallade ”flash mobs”, som går ut på att människor som tidigare inte känner varandra samlas på en allmän plats och genomför ett sorts spektakel som av betraktarna uppfattas som helt spontant.

Det kan röra sig om att femtio personer samlas på Arlanda för att välkomna en slumpvis utvald person eller att organisera vattenkrig i Gamla stan i Stockholm. Men Shirky menar dock att dessa sorters kollektiv organisation om vissa intresseområden inte enbart leder till positiva konsekvenser, genom att det är enklare att grupper formas som inte åtnjuter en social acceptans också. Dett exemplifierar han genom de självhjälpsgrupper för anorektiker som har bildats på internet, där unga flickor byter tips för hur de ska klara av att svälta sig själv.

En relaterad diskussion är den om sociala mediers betydelse för repressiva staters förmåga att kontrollera befolkningen. Staterna legitimiserar sin makt, förutom med våld och terror, även genom ideologi. En stats kontroll över befolkningen vilar ofta på den socialisering som sker genom skola och medier och tar sig ofta uttryck genom hårda straff för oliktänkande och ett försökt att upprätthålla ett informationsmonopol genom media. Med detta i tankarna är det inte svårt att fatta varför repressiva stater som Kina, Iran och Burma försöker kontrollera internettrafiken och ibland även har stängt ner hela infrastrukturen som internet utgör.

Sociala medier medför att marginaliserade grupper på ett enkelt sätt kan organisera sig utanför staternas kontroll. Plötsligt har folk en plattform för organisering som skiljer sig från traditionell organisering vilket möjliggör att makt och inflytande ökar för befolkningen genom att man bryter igenom nuvarande informationsmonopol. Ett exempel på detta får vi genom att titta på händelserna efter presidentvalet i Iran i juni 2009, där mikrobloggtjänsten Twitter användes som verktyg för att organisera demonstrationer mot den sittande presidentet Ahjmadinejad och för presidentkandidaten Mousavi.

Följden blev att staten stängde ner åtkomsten av Twitter under demonstrationerna för att föhindra den enkla spridningen av information på den plattformen. Efterföljden till denna händelse kan även illustrera hur fenomen som förut på ett annat sätt skulle ses som en lokal företeelse numera är av global vikt, då blockeringen av nätet födde en aktivism från andra delar av världen som bidrog till att fortsätta sprida information. Bland annat säkrades tillgången till Twitter igenom genom uppsättningen av proxyservrar som gick utanför statens blockering.

Människors möten med internet har alltså lett till förändringar av mycket olika slag som delvis har varit svåra att förutse. Det jag själv tycker är mest intressant är hur internets öppna arkitektur har främjat vidare innovation och hur sociala mediers kollaborativa processer och kollektiva intelligens är på väg att omvandla samhället mot ett förhoppningsvis mer informerat och rationellt. Hotet mot denna frihetliga utveckling finns i staters och näringslivets vilja att censurera och förändra den öppna arkitekturen till ett nätverk som är mer inlåst och övervakat.

Om vi ser till teknikhistoria är det lätt att hitta exempel på hur öppenhet och samarbete är det som främjar nya teknologiska innovationer och att det är detta som driver ekonomisk och social utveckling. Mötet med det framtida internet hoppas jag kan behålla denna möjlighet och fortsätta kunna användas till positiva ändamål som främjar informationsfrihet och kreativitet.