Mot en möjlig decentralisering av DNS-hierarkin?

Internet som det ser ut idag är högst beroende av tjänsten DNS (Domain NameSystem) som kan ses som en av grundbultarna i internets infrastruktur. DNS går i all enkelhet ut på att man kan komma åt resurser på nätverket (internet i de flesta fall) utan att kunna resursens ip-adress. Istället kan man använda en adress som är meningsfull för människor, istället för siffror som är omöjliga att komma ihåg när det existerar miljontals webbsidor på internet.

På senare tid har nätaktivister börjat ifrågasätta strukturen med hur tilldelningenav adresser ser ut på global nivå, genom att rikta kritik mot vad man har sett som en onödig centralisering. Då vi idag ser en riktning från stater och myndigeter mot att försöka reglera kommunikationen på internet på olika sätt så blir det därmed intressant att se om det är möjligt att förändra eller utveckla ett alternativ till DNS-hierarkin innan det blir till ett problem. Men för att se om och hur det skulle kunna gå att genomföra så bör vi förstå mer om hur DNS fungerar i detalj.

Det går naturligtvis lika bra att komma åt resurser på nätverket genom enbart ip-numret, men människans minneshantering skiljer sig från en dators. Där en dator utan problem kan spara långa strängar av till synes meningslösa kombinationer av tal så kan samma uppgift vara ohanterbar för en människa. När det gäller att komma ihåg ip-adresser så aktualiserades det som ett problem redan på 70-talet när ARPAnet, föregångaren till dagens internet, var under utveckling i USA.För att lösa problemet med en ständigt växande samling med ip-nummer så skapade man ”Name Servers”, för att kunna låta egenskaperna hos en namngiven resurs på nätverket skötas på en given plats. Detta medförde att man nu enbart behövde veta den fysiska adressen (ip-adressen) till namnservern samt namnet på resursen man ville ha åtkomst till för att kunna få det.

Namnservern skickar efter att ha fått en förfrågan (query) från en klient i nätverket ip-adressen tillbaka så att klienten sen i sin tur kan skapa en åtkomst till den resurs som personen vill använda. Namnservern medförde därmed att man kan lägga till, ta bort och modifera resurser på en enda server, vilket gjorde klienternas åtkomst till nätverkets resurser mycket enklare. Det som fungerade i början av utvecklingen av ARPAnet blev dock mer och mer ohållbart desto mer klienter blev anslutna och nätverket därmed växte. På namnservern så hanterades alla anslutna klienter med en enda fil, HOSTS.TXT, som då innehöll namn och adresser. Den sköttes av Network Information Center på Stanford Research Institute och fick därav namnet SRI-NIC. Administratörer på ARPAnet skickade in sina förändringar av namn och adresser till NIC som då manuellt uppdaterade filen en eller två gånger i veckan.

När nätverket växte så blev inläggen i filen oöverskådliga samtidigt som trafikensom följde av uppdateringsprocessen medförde en betydande belastning av dåtidens i jämförelse långsamma uppkopplingar. För varje uppdatering av HOSTS-filen så kom nämligen trafik från en användare som vill ta hem den uppdaterade filen från SRI-NIC:s server, vilket var ett problem som mångfaldigades i och med övergången till TCP/IP-protokollet. Man började därför att snickra på en ersättare till HOSTS.TXT som skulle lösa problemen genom att tillåta lokal administration samtidigt som denna data skulle vara tillgänglig för hela nätverket.

Decentralisering av administrationen skulle därmed lösa problemet med belastningen från all trafik till en enda server, samtidigt som man lämnade själva uppdateringen till systemadministratörerna i det givna nätverket som var anslutet till ARPAnet. Men man introducerade även ett hierarkiskt system för ”namespace”, alltså hur själva nätverksadresserna skulle se ut. Dessa medförde att resurser i olika nätverk nu kunde ha samma namn men ändå inte krocka med varandra på nätverket då introduktionen av adresserna gjorde att dessa även pekade på nätverken dom fanns i och inte bara resursen i sig.

DNS-databasen är numera distribuerad över hela världen och innehåller inlägg som kallas Resource Records, vilka består av information om ”adress mapping”och ”reverse-lookup pointer” som är information om ip-till-hostname respektivehostname-till-ip. Det går även att skapa underdomäner till en domän (exempelvis bilder.sida.com) som vidare reflekterar resursens grupp- och nätverkstillhörighet. Rotdomänen ligger högst upp i hierarkin och representeras av en punkt i slutet av adresserna, men utesluts allt som oftast ur adresserna. Därefter kommer toppdomänerna som finns i två kategorier; gTLD som är .com-, .org-, .mil-domäner, samt ccTLD som är landsspecifika domäner som .se, .fr, etc.

Det finns individuella delar av DNS-databasen som kallas zoner som är placerade på speciella namnservrar, där då administratörerna för de lokala domänerna sköter sina egna namnservrar och zoner. Namnservrarna har komplett information över zonerna dom har hand om genom att ladda denna information från en fil eller en annan namnserver. Zoner innebär att man bryter ner domäner till mer lätthanterliga enheter genom att delegera ansvaret för queries till en mer decentraliserad nivå, så att ansvariga för toppdomänen inte behöver ha information om resurserna som finns på underdomänerna.

Detta sker även med underdomäner till underdomäner om det är ett stort nätverk. Skillnaden mellan en domän och en zon är att domäner innehåller mer information än namnservern behöver då den även innehåller data som delegeras till andra namnservrar. Zonerna är kopplade till just delegering och inkluderar därmed inte delegerad data.Datan i en zon innehåller information som pekar på den korrekta namnservernsom är ansvarig för en underdomän, så om en användare kontaktar en namnserver vill ha tag i data som finns en underdomänen så svarar namnservern i sin tur med att ge information om vilken namnservern som användaren ska kontakta.Först därefter får användaren information om vilket IP-nummer som är relevant.

Så långt om hur DNS fungerar lite i praktiken där vi har sett att lösningen påARPAnets överbelastningsproblem löstes av att man flyttade ner administrationentill de lokala nätverken. Men det finns fortfarande en central organisation somsköter allokeringen av IP-adresser, rootservrar och toppdomäner. Denna ideella organisation heter The Internet Corporation for Assigned Names and Numbers(ICANN) och sköter numera de uppgifter som tidigare föll en rad andra organisationer på uppdrag av USA:s regering.

Tre uppgifter som ICANN sköter är viktiga i sammanhanget, nämligen att uppställa kriterier för bildandet av nya Regional Internet Registries (RIR), administrering av de landsspecifika toppdomänerna (ccTLD) och såväl som dom generella (gTLD) samt att man sköter en unik rootserver. Det är den sistnämnda funktionen som är viktigast i sammanhanget då det är dessa namnservrar som ligger längst upp i DNS-hierarkin genom att dessa ansvarar för toppdomänerna och deras underdomäner. Internetanvändare kommunicerar dock först med Local Internet Registries (LIR:s)som i de flesta fall är internetleverantörer, men ibland även myndigheter och storaföretag.

En LIR måste ha ett avtal med den organisation som är regionalt ansvarig, kallad för Regional Internet Registries (RIR:s) men även den nationella om det finns någon (NIR:s). Så vi kan se att en användares dator därmed först och främst riktar en förfrågan till sin ISP som sen går vidare till NIR som i sin tur slussar vidare den till sin RIR. Vägarna som en förfrågan tar på internet är alltså ibland svåra att förutsäga, men är ändå ett system som fungerar just tack vara sin decentralisering i dagens internet med dess höga trafiknivåer.

Om nu DNS är så decentraliserat, vari ligger då problemet? Kritiken som har riktats mot ICANN från förespråkare av ett internet som även i framtiden ska vara öppet har menat att problemet ligger i att organisationen verkar som en centralnod. Detta skiljer sig inte bara från hur DNS-systemet i övrigt är uppbyggt, utan även hur internets öppna struktur rent generellt ser ut, där varje uppkopplad nod kan nå varje annan uppkopplad nod.

ICANN står under USA:s lagar och då mycket av de lagförslag som föreslårregleringar av internet kommer just i USA så är man därmed känslig för inskränkningar genom att infrastrukturen då är centraliserad till en part. Det finns ett amerikanskt lagförslag vid namn ”Combating Online Infringement and Counterfeits Act” (COICA) som går ut på att man ska kunna blockera domäner som bryter mot amerikansk upphovsrättslagstiftning, även om det är troligt att även domäner som pekar på andra sorters innehåll kan komma att blockeras med.

En rad med kända ingenjörer och programmerare som var med i konstruktionen av dagens internet har skrivit ett öppet brev till senatens juridiska utskott där domprotesterar mot vad man ser som en grov inskränkning av internets infrastruktur. Man menar att om man börjar införa censur hos rootdomänerna så kommer dom alternativa rootservrarna att bli mycket mer populära än dom är idag, vilket mandå menar skulle leda till konflikter i stil med det man såg hos det tidiga ARPAnet. Internet Architecture Board, som föddes 1979 som en organisation under USA:s försvarsmyndighet, har uttalat sig mycket kritiskt mot alternativa rootservrar på grund av vad man menar som teknologiska orsaker i ett memo redan från 2000.

”Put simply, deploying multiple public DNS roots would raise a very strongpossibility that users of different ISPs who click on the same link on a web pagecould end up at different destinations, against the will of the web pagedesigners.”

Detta verkar dock inte stämma då de flesta av dessa alternativa rootservrar dels delegerar trafik vidare till dom rootservrar som körs av ICANN och dels delgererar till dom alternativa toppdomänerna som administreras av alternativa organisationer utan ICANN:s tillstånd. Men det handlar då om att de alternativa rootservrarna måste samarbete för att man inte ska komma åt olika delar av nätet genom att använda olika alternativa servrar.

Vissa av dessa organisationer verkar dock vara mycket seriösa i sin vision om ett öppet internet, och samarbeter både med företag och myndigheter ibland för ideella och ideologiska orsaker, men även för profit. Bland de mer till synes ideologiskt drivna hittar vi bland annat Public Root som administreras av Internet Names Authorization & Information Center. Men situationen som den ser ut nu är att ICANN:s rootservrar är helt ohotade i sin dominans, medan vi ser en del entusiasters DNS-tjänster nå endast en bråkdel avtotala internetanvändarna. En lösning på problemet verkar därmed vara att bygga in anslutningarna till de alternativa rootservrarna hos internetleverantörerna, men det gör ISP:erna i sin tur känsliga för lagstiftning.

En annan lösning vore att bygga in anslutningen till alternativa rootservrar i exempelvis webbläsare (som det redan finns dylika plugins för) samtidigt som man yrkar för en ökad samordning mellan de olika alternativa DNS-tjänsterna. Man kan även tänka sig mjukvarulösningar som förhandsgranskar och jämför adresser genom olika DNS-tjänster och låter webbläsaren avgöra vilken adress som man troligen skulle till. Men för att försöka dra en slutsats så tror jag att lagförslagen som vill begränsa och reglera internet inte kommer sluta att komma. Det innebär att vare sig det kommer innebära teknologiska problem eller inte så kommer alternativa tjänster bli mer aktuella. Den bästa situationen vore att gå mot utvecklingen av mjuvarulösningar som sköter de alternativa DNS-tjänsterna bättre.

Psykoanalysens undermedvetna och 4chan som internets svarta hål

”Mänsklighetens ödesfråga syns mig vara om i och vilken grad det skall lyckas den i dess kulturutveckling att bli herre över den störning i samlevnaden som förorsakas av den mänskliga aggressions- och självbevarelsedriften. I detta avseende förtjänar kanske just vår tid ett särskilt intresse.” Detta skriver Freud som avslutningsord i sin skrift ”Vi vantrivs i kulturen”. Året var 1930 och skrev med bakgrund av hopande orosmoln med ekonomisk depression och den begynnande nationalsocialismen, men kan om man tar psykoanalysen på allvar även appliceras på dagens internet och dess framtida utveckling.

Från att ha en neurologisk utgångspunkt i sina studier av psyket så gick Freud över till ett systematiskt studerande av det omedvetna. Som utgångspunkt hade han fortfarande biologin, som han menade fortfarande låg till den yttersta grunden för människornas beteende, vilket man kan se i hans teoretiserande över drifterna. Utvecklingen av hans teorier hämtade mycket från hans egna självanalys samt de patienter han behandlade. Freud utvecklade teorin om att psyket har en omedveten nivå där individers undantryckta drifter, fantasier, önskningar, minnen, tankar och föreställningar hamnar.

Det undermedvetna är inte åtkomligt för individen på egen hand, utan visar sig under speciella omständigheter som drömmar, fehandlingar som freudianska felsägningar, psykoanalytisk terapi, psykotikerns föreställningsvärld, etc. Den medvetana nivån av psykets uppbyggnad har man tillgänglig i sina tankar när helst man önskar. Den består av tankar och minnen som inte är fördolda på något sätt. Det förmedvetna är en mellannivå där man kan bli medvetet om dess innehåll om man vänder sin uppmärksamhet mot det. Dessa nivåer i psyket samspelar med varandra på komplexa sätt, vilket föranleder namnet – Psykodynamiska perpsketivet.

Grundidén i ”Vi vantrivs i kulturen” är att kulturen är byggd på driftsförsakelse som bara ökar i och med kulturens utveckling. Detta är dock något man kan ifrågasätta idag, då synen på sexualitet har till viss del genomgått en förändring under 1900-talet. Men vi vantrivs dock fortfarande i kulturen. De handlingsmönster som samhället inte accepterar i vissa situationer eller över huvud taget lär vi oss tränga bort genom överjaget. Men denna process är inte kostnadsfri för den sexualitet och agression vi inte får uttrycka mot världen vänds istället mot det egna jaget.

Det undermedvetna överjaget kristalliserar dessa psykiska krafter i form av en skuld som människorna bär på för alla tankar som uttrycker en önskan om att genomföra det förbjudna, det undantryckta. Därför går människan hela tiden runt med känslor av skuld och vantrivsel, där vi straffas av samhället om vi utför handlingarna men av överjaget om vi inte gör det. Kulturen är dock nödvändig, enligt Freud, för att hindra att fullt krig rådde mellan människor då deras aggressionsdrift skulle få fullt utrymme, men följden blir fortfarande att den psykiska balansen hos människor ofta rubbas och neuroser utvecklas.

I relation till internet så kan ett psykoanalytiskt perspektiv bli rätt intressant. Internets decentraliserade infrastruktur gör det svårt att censurera material och nästan helt omöjligt att stoppa att information och data sprids. Därav är det naturligt att det skapas sidor där man i princip inte har några regler för vad användarna vill ladda upp. En av dessa är bildforumet 4chan som har beskrivits av h+ Magazine som ”internets svarta hål” och av Fox News som ”Internet Hate Machine”.

Här skapas memer som senare sprider sig till ”mainstreaminternet” och består ofta av 3d-bilder, animationer, ”demotivational posters”, gulliga katter och andra djur, men även bilder på döda och torterade djur och människor, sjukdomsdrabbade och alla sorters pornografi. Det är ofta självrefererande till den grad att det mest blir som ett enda stort internskämt, men ur ett psykoanalytiskt perspektiv kan man ta fasta på hur människans drifter, sexualitet och aggression, får ett sorts andningshål i en värld där man ofta ser ner på sådant. Vid datorn i sovrummet så kan man istället för att hålla tillbaka på dessa drifter istället frossa i dom utan risk för repressalier från en kultur som inte stödjer den sortens beteende.

Det som möjliggör det är att användarna som postar bilder är anonyma och att man kommunicerar på ett både visuellt och verbalt plan, vilket då kan jämföras med psykoanalysens fria associationer där fantasier och tankar får komma ut fritt. Psykoanalysen hjälper oss därmed förstå att vi behöver dylika utrymmen för att anonymt kunna få ur oss det förtryckta som en sorts terapi. Den teknologi som behövs för det är de decentraliserade nätverken som vi kallar internet, utan några inskränkningar i form av censur och övervakning (vilket kanske kan ses som överjagets förespråkare), vilket då måste tas i beaktande när det gäller den framtida teknologiska utvecklingen av internet.

Människans känslor i relation till utvecklingen av artificiell intelligens

Det biologiska perspektivet inom psykologi erbjuder en syn på människan med fokus på den genetiska grundstrukturen som resulterar i ett nervsystem och kroppslig fysiologi som i sin tur kan producera olika medvetandetillstånd och kognitiva förmågor och egenskaper. Om man tittar på hjärnans evolutionära utveckling så kan man se att många av hjärnans högre centra har utvecklats från det limbiska systemet eller ökade detta systems förmågor. Det limbiska systemet är en uppsättning delar av hjärnan som har stor betydelse för emotioner och beteende. Detta innebär att vårt beslutsfattande och andra kognitiva förmågor som finns främst lokaliserade i neocortex är i hög grad sammanflätade med det limbiska systemet genom en mängd nervtrådar. Känslor kan därmed anses vara de grundbalkar på vilket resten av hjärnans arkitektur vilar, vilket James-Langes teori om emotioner kan sägas visa.

William James menade att en emotion har tre komponenter, nämligen kognition, handling och känsla. Det är den kognitiva aspekten som kommer först, då prefrontal cortex på mycket kort tid (en åttondels sekund i studier med fotografier) reagerar på situationer olika beroende på dess avgörande av om den är bra, dålig, irriterande, njutbar, etc. Därefter kommer handlingen som svar på det kognitiva avgörandet, exempelvis att attackera, fly eller en rent fysiologisk reaktion som att hjärtat pumpar snabbare, salivering, adrenalinutsöndring, etc. Först därefter så kommer själva känslan, vilket tydligt visar att relationen emotioner har till de evolutionära funktionerna som är kopplade till specifika handlingsmönster fortfarande är den grund som vårt medvetande är uppbyggd ifrån.

Men hur välanpassade är dagens samhälle efter vårt biologisk arv? Freud menar i ”Vi vantrivs i kulturen” att sociala regler och lagar är menat att dämpa de inre känslostormarna, men trots det så styrs förnuftet mån gånger känslorna på grund av den grundläggande biologiska uppbyggnaden av vår hjärna. Denna är resultatet av en lång evolutionär process, som dock växte fram i en helt annan miljö (biologisk som materiell) än det postmoderna samhället. Vår grundläggande uppsättning med känslor är den som har fungerat under 50 000 generationer tillbaka, och visar ingen hänsyn till konsekvenserna av hur människan har gått från jägare- och samlare till ett samhälle uppbyggt på agrikultur, arbetsdelning och modern teknologi.

Från att ha spenderat sina liv i små socialt integrerade grupper så lever nu merparten av jordens människor i en urban miljö, där konsekvenserna av en befolkningsexplosion och en snabb historisk utveckling onekligen har påverkat kulturen och därmed även hur människor känslomässigt relaterar till sin omvärld. Och då känslor är genetiskt inprogrammerade impulser till handling så kan man tänka sig att de handlingsmönster som fungerat under en del av människans historia numera förefaller oförnuftiga i en helt annorlunda social kontext.

I relationen till teknologi är det främst skapandet av artificiell intelligens om jag tänker på som relevant utifrån det biologiska perspektivet, då de projekt som existerar idag för att skapa stark AI redan har inspirerats en hel del av neurala nätverk och vissa försöker till och med basera sin forskning på att genom avancerad scanningsteknologi kunna läsa av hjärnan och sedan använda den som en mall för att skapa ett artificiellt medvetande. Tidigare hårdvara för hjärnscanning är bara tillräckliga för att ge en grov uppskattning om vad det är som pågår i hjärnan, men upplösningen för icke-kirurgisk hjärnscanning håller på att fördubblas ungefär var 12:e månad, samtidigt som man kan se en förbättring i hastigheten man rekonstruerar bilderna från hjärnan.

Bilderna används för förstå de grundläggande mönstren i hjärnans olika delar, utan att behöva fånga varje individuell nervkoppling, för att sedan kunna skapa mjukvara som modellererar denna dels funktion. Man måste alltså förstå hjärnan för att kunna bygga intelligenta system, men man behöver inte nödvändigtvis imitera dess beteende ner på minsta cellulära eller atomära nivå. Istället är det de mest grundläggande designprinciperna man är ute efter, exempelvis hur det går till när hjärnan känner igen mönster, riktar sin uppmärksamhet, etc. Idag är datorer linjära och systematiska i sin natur, men tanken är att de ska kunna få egenskaper hos människor gör dom mer dynamiska.

Många diskussioner om artificiell intelligens präglas av en oro inför vad det skulle innebära om människan lyckas skapa maskiner som i sin tur är mer intelligenta än människorna själva. Alla sorters AI behöver dock inte vara likadana, då man kan tänka sig att i vissa intelligenta system kanske det inte behövs ett självmedvetande eller det känsloliv människan har. Men om man vill skapa en stark AI, alltså ett människoliknande artificiellt medvetande, då måste man ta med känslor i beräkningen. Och då är vi tillbaka där vi startade – hur hjärnans uppbyggnad relaterar emotioner till förnuft.

Enligt min mening så tror jag att emotioner som drivkrafter till handling fortfarande är relevant för människans ”neurobarn”, då vi behöver dom för att deras medvetande ska få kunna uppleva världen på ett ungefärligt likadant sätt som vi. Vi får heller inte glömma att moralkänslan och empati är viktig för att skapa det som har kommit att kallas ”vänlig AI”, vilket är en metod för att humanoida varelser med generell AI ska kunna fungera och interagera med människor på ett hälsosamt och socialt fungerande sätt.

Detta perspektiv kan man nog se som just ett resultat av människans känslomässiga förmåga att känna rädsla och fast sedan gå över denna och utveckla ett förnuftigt svar på den varningssignalen. I slutet har beteendemönstret ändrats för att undvika en möjlig framtida katastrof. Denna förmåga till känslor tycker jag det är uppenbart att även artificiella intelligenser ska få besitta, då de vetenskapliga projekt dessa kommer laborera med kommer vara långt bortom den komplexitet vi har sett människan hållt på med hittills.

När det gäller utvecklingen av artificiell intelligens så har man tidigare lovat väldigt mycket utan att kunna hålla det. Vissa anser att en central debattörer som Ray Kurzweil för vidare den traditionen och att det mest kan anses vara önsketänkande. Men å andra sidan har hans prediktioner hållt rätt väl sedan han började analysera teknologiska trender i slutet av 80-talet. Men man bör nog hålla sig lite reserverad ändå när det gäller detta ämne, dels för att det är mycket forskningsområden som måste ta stora steg framåt för att man ska kunna nå stark AI och dels så vet vi inte riktigt vad som kommer att hända när vi väl har nått det tillstånd då artificiella intelligenser själv kan hjälpa till med forskningen på olika sätt.

När man diskuterar ”stark artificiell intelligens” så kommer oundvikligen frågan upp om huruvida man kan anse en sådan vara ”mänsklig” och därmed inkludera de mentala förmågor som människan besitter. Kan man anse att stark AI utan förmåga till moral och empati är av en mänsklig typ? Frågan går hand i hand med frågan om vilka egenskaper det är önskvärt att en AI ska besitta. I ”Humanoider” skriver Peter Nordin och Johanna Wilde att det inte får finnas något tvivel om att målet med utvecklingen av artificiell intelligens är AI-systemet ska sätta människans intressen i främsta rummet. Ibland går teknologisk utveckling i sprng då någon teori utvecklas fort eller en metod har fått bra förutsättningar för att lyckas, så man menar då att om ett sådan situation skulle bli fallet med AI så kan det resultera i en instabil situation där

Det är här som man i diskussionerna även börjar blanda in populärkulturella referenser till AI som har vänt sig mot mänskligheten. J. Storrs Hall skriver i ”Beyond AI” om vad han kallar för ”robotpsykopater”. I likhet med mänskliga psykopater så är problemet att lista ut om en artificiell intelligens beteende mot en människa är baserat på riktiga känslor eller om dom istället gör som mänskliga psykopater och manipulerar genom att spela upp en repertoar av känslomässiga beteenden. Till saken hör hur enkelt det kan vara för en AI att simulera känslomässiga svar till människor baserat på en avläsning av människans kroppsspråk och fysiologiska signaler som hetta på huden, färg på huden, perspirering, etc. för att sedan interagera med personen på ett sätt som statistiskt har visat sig fungera i liknande kontexter.

Wilde och Nordin skriver om en anekdot där en en tant hade köpt en till robotdammsugare för att hon tyckte att den första hon hade köpt hade verkat så ensam. Detta kan få illustrera hur människor redan idag antropomorferar robotar och artificiella intelligenser, trots att det idag är långt ifrån ett tillstånd då dessa kan anses vara självmedvetna.

Hall tar upp science fiction-författaren Isaac Asimov som i sin Robot-serie behandlade frågan om vilka kriterier som ska guida robotars beteende mot människor. Det är därifrån som vi har ”Asimovs tre lagar för robotiken” som dock genom åren har mött mycket kritik, men ändå tjänat som en utgångspunkt för diskussionen. Till skillnad från Hollywood-versionen så tror forskare idag att artificiella intelligenser först och främst inte kommer kommer att uppvisa illvilliga beteenden som man tidigare har genom människans behandling av andra människor och även andra djur.

Mer troligt är istället att dom skadar oss oavsikligt genom att man utför måldrivna aktiviteter, exempelvis vetenskapliga experiment, och i dessa inte tar hänsyn till de förhållanden som människor behöver för att överleva. Den mänskliga biologin är trots att allt mer skör för strålning och liknande som en robot inte skulle behöva ta vidare hänsyn till för att överleva. En AI skulle inte nödvändigtvis dela det evolutionära arv som kodar för de kognitiva verksamheter som medför att vi ser vissa beteenden som självklara och andra som förkastliga. Det är en bit kvar innan stark artificiell intelligens är möjlig att skapa, men det är helt klart dags att tänka över de eventuella konsekvenserna redan nu.

Om politisk organisering på internet

Politisk och social förändring kommer sig inte av att någon stor ledare ställer sig vid ett podium och bestämmer sig för vad som bör göras, utan den kommer från hårt folkligt engagemang och arbete. Under de senaste seklena har utvecklingen gått mot en etablering av upplysningsideal som medborgerliga rättigheter och demokratiskt inflytande, något som är resultatet av just stora målinriktade massrörelser som demokratirörelsen, kvinnorörelsen, medborgarrättsrörelsen och gayrörelsen. Just nu i den kokheta nätpolitiken håller en rörelse på att växa fram som reaktion på de genomdrivna lagar och framtida förslag om inskränkningar av den frihet internet har givit människor. Denna rörelses aktivism skiljer sig från föregående folkrörelser i och med att den har möjligheten att använda internet som ett kraftfullt verktyg för kommunikation, organisering och utbyte av information – ett fenomen vars genomslagskraft påvisas tydligt i mer repressiva staters internetcensur och övervakning.

Den folkliga viljan har i de liberala demokratierna tvingat det statliga maktsystemet till att omforma sina institutioner till att även inkludera medborgerliga fri- och rättigheter och ett visst demokratiskt deltagande av det representativa slaget. Dessa steg framåt har hela tiden motarbetats av de personer och organisationer som förlorat sin egna makt och inflytande genom detta, och samma fenomen ser vi idag gällande internet som förändrar det sociala och politiska landskapet genom att det inte kan kontrolleras på samma sätt som äldre medier. Varje maktsystem kommer med ett institutionellt tryck på de organisationer som inkluderas i den, exempelvis genom den socialisering som sker i skola, universitet och arbetsplatser.

I och med den liberala demokratins spridning har utsikterna för ett statligt informationsmonopol minskat, men troligen ökat incitamenten för indoktrinering genom moderna propagandakanaler som radio, tv och tidningar. I ett kapitalistiskt samhälle arbetar inte organisationerna för att undergräva sin egen existens lika lite som i ett totalitärt. Men i de liberala demokratierna sker detta inte genom uppenbara propagandakanaler, som exempelvis det sovjetiska partiorganet Pravda, utan mer subtilt genom att bestämma utgångspunkten för diskussionen, det så kallade problemformuleringsprivilegiet. Genom att från början sätta agendan för inom vilka ramar diskussionen utspelar sig hindrar man att maktsystemet ifrågasätts av alltför avvikande åsikter, samtidigt som man genom flaggandet med tryckfrihet och avslöjanden inom denna ram på ett rätt övertygande sätt kan hävda massmedias oberoende från maktstrukturerna.

Massmedier i liberala demokratier kan inte sägas utöva ett informationsmonopol på samma sätt som i totalitära, men de gör fortfarande folklig aktivism svårt. För man måste kunna diskutera fritt för att få reda på vad man egentligen tycker, genom att lyssna på andras diskussioner och kopiera de ståndpunkter man själv håller med. En massmedia utan folkligt deltagande kan inte bli annat än passiviserande i fråga om intellektuell utveckling, då det inte finns några forum för diskussion där man kan hitta likasinnade och diskutera de frågor man anser vara viktiga. I ett sånt tillstånd hålls människor åtskilda i en anomisk tillvaro där normlöshet och alienation blir konsekvensen, vilket effektivt hindrar det fokliga engagemang som kan hota maktens institutioner.

Internet har inneburit ett ny möjlighet till politisk organisering i och med dess decentraliserade och öppna struktur. Det är ett kommunikationsverktyg som knyter samman världsdelarna på ett helt annat sätt än telegrafen, telefonen och faxen genom lättheten i utbytet av stora informationsmängder. Kommunikationen sker inte enkelriktat som i äldre massmedier, utan multiriktat. Att upprätthålla ett informationsmonopol i en sådan situation är en omöjlig uppgift, vilket vi ser med tydlighet i länder som Kina, Burma och Iran, som ändock försöker upprätthålla kontroll över informationen på internet genom att utöver övervakning av användarna även blockera såväl obekväma åsikter som hela sajter där kommunikationen sker fritt. Vid krissituationer för regimerna kan reaktionen bli att stänga ner tillgången till internet helt, vilket skedde i Burma under protester 2007 (Kullenberg), då det finns metoder för att kringgå dessa spärrningar (med situationen i Iran som aktuellt exempel).

Alternativet till att tillåta informationsfrihet blir en total nedläggning av en av de viktigaste delarna av en modern infrastruktur, en situation som känns ohållbar i längden om man betänker hur beroende samhället har blivit av internet på drygt ett decennium. Makten i totalitära regimer har troligen vant sig med att kunna utöva kontroll genom repressiva medel och har troligen underskattat potentialen internet har som organisatoriskt medel för folkliga protester. En tidningspress eller ett boktryckeri som producerar subversiv litteratur kan lättare stängas ner än ett globalt, decentraliserat nätverk. Ett digitalt bokbål är nästintill omöjligt då informationen på internet kopieras och ”problemet” därmed snarare är det omvända jämfört med den analoga informationsdistributionen, exemplifierat genom den så kallade Streisand-effekten.

Men även i liberala demokratier har alltså internet betydelse, vilket bloggbävningen mot FRA-lagen 2008 visade genom att den fick en inverkan på den politiska processen. Internet som verktyg för politisk organisering har även nått in i maktens korridorer, med Obama-kampanjen 2008 som kanske mest talande exemplet för hur sociala medier kan användas för mobilisering av väljare (dock utan att bygga en konstruktiv och varaktig demokratisk rörelse). Detta har svenska politiska partier försökt efterlikna under kampanjen för EU-parlamentsvalet, med olika grader av fiasko som resultat (dock med Piratpartiet som undantag). Ett mer konstruktivt och spännande experiment är den klusterorganisering vi ser i nätaktivistiska grupper som We Re-Build, där man med sociala applikationer som wikis, Twitter, IRC, bloggar, botar och gruppskrivsningssajter kan ta snabba beslut och jobba simultant på olika delar av projekten. Det är en form av effektivt och roligt samarbete som lovar gott för framtiden om den kan få spridning till aktivistgrupper som jobbar med andra frågor än nätpolitik. För ju fler som engagerar sig desto större chans finns det till förändring, och internet visar gång på gång sin inneboende sprängkraft för att riva ner informationsbarriärer och engagera människor för frågor långt utanför den formella maktstrukturen.

Andra bloggar om: internet, censur, fra-lagen, burma, kina, iran, aktivism, politik, demokrati, medier, massmedia, streisand, sociala medier, nätpolitik, folkrörelse, we re-build, klusterorganisering

Socialdemokratin utgör inget alternativ för en progressiv politik

Med EU-parlamentsvalet över sen några dagar så har eftervalsanalyserna nu konstaterat framgångar för Folkpartiet, Miljöpartiet och Piratpartiet, samt svidande nederlag för resten. Socialdemokraterna verkar trots tillbakagången lättade efter vårens ståhej om Wanja Lundy-Wedins styrelseblunder och Sahlins ”förtroende”, då man fruktade att resultatet skulle kunna vara ännu sämre. Nu kan man i alla fall andas ut över att fortfarande vara största partiet och ha slagit Moderaterna, men faktum kvarstår att Socialdemokraterna är på väg ned längs en nedåtgående spiral där väljare flyr och partiet står kvar handfallna med sin i vänsterretorik illa dolda högeragenda.

Man kan nu hävda att det var länge sedan Socialdemokraterna kunde anses vara ett politiskt alternativ som förde en progressiv politik. Från vänsterhåll har det reformistiska projektet kritiserats hårt ända sedan starten för att ha svikit sina ideal och gjort dåliga prioriteringar, men det är först på 80-talet som man tydligt kan se hur man frångått omfördelningspolitiken och lagt sig platt inför den nyliberala kritiken. Valet 1976 innebar att Sverige fick en borgerlig regering för första gången sedan 1936, vilka inte försatte chansen till att föra högerpolitik. Mellan 1976 och 1985 ökade man företags och bankers förmögenhet med 460 miljarder kronor, alltså ett projekt som Socialdemokraterna fortsatte när man återfick regeringsmakten i 1982 års val.

Och så har det fortsatt. Nedskärningar i skola, vård och omsorg, försämringar i äldreomsorgen. Med avregleringar, privatiseringar, utförsäljningar och skattesänkningar som metod för den tredje vägens ”socialdemokrati” har man fört en politik som gynnat företag och rika medan de sociala klyftorna och problemen bara har skenat iväg. För det var under fanan ”den tredje vägens politik” man nu försökte, med den brittiska sociologen Anthony Giddens som chefsideolog, erbjuda ett tredje alternativ mellan höger och vänster, baserat på satsningar på en stark ekonomisk utveckling i kombination med en välfärdsstat som inte nödvändigtvis behövde tillhöra den offentliga sektorn. Det handlade inte längre om klass, utan det var identitet som viktigt i det nya postindustriella samhälle som man menade växte fram.

Det är denna kapitulation inför hur högern vann mark i början av 80-talet med sin nyliberala ekonomiska kritik som socialdemokratin ännu inte återhämtat sig ifrån och troligen inte kommer göra det heller. Istället för att ta debatten så valde man triangulering – strategin att vinna tillbaka mittenväljare genom att överta de nyliberala positionerna nästan rakt av, men i retoriken fortfarande framställa sig som ett verkligt alternativ till högern. Tredje vägen låg i mitten. Nog finns det gradskillnader mellan Socialdemokraterna och alliansen i dagsläget, men de handlar inte om stora skillnader utan man kapitulerar fortfarande steg för steg inför högern. I våras skrev Mona Sahlin och Thomas Östros i DN Debatt om hur alliansen sänkt skatten med 80 miljarder precis innan man gått in i en lågkonjunktur. Det motförslag som man pressade fram visade sig vara en skattehöjning på 5 miljarder – en skrattretande låg siffra som man även menade skulle ta Sverige ur den ekonomiska krisen i keynesiansk stimuleringspolitisk anda.

Det är bara att konstatera att den socialdemokrati som en gång skapade världens starkaste välfärdsstat nu enbart utgör ett socialliberalt projekt, som för fram sin kapitalistiska agenda med en vänsterretorik utan någon som helst grund i verkligheten. Mot den bakgrunden är det inte svårt att förstå varför väljare lämnar SAP eller för den delen socialdemokratiska partier i övriga Europa. Mitt i den största krisen sedan 30-talets depression hittar vi socialdemokratin med byxorna nere i sänghalmen med näringslivet – med en total frånvaro av ekonomisk systemkritik och ett realistiskt framtidsperspektiv.

Andra bloggar om: SAP, socialdemokraterna, reformism, socialdemokrati, den tredje vägen, anthony giddens, lo, eu-valet, val, wanja lundby-wedin, triangulering, nyliberalism, välfärd, mona sahlin, thomas östros