Cyborg-begreppet myntades 1960 med artikeln ”Cyborgs and Space” skriven av cybernetikerna Manfred Clynes och Nathan Kline. Vad dom menade var att man istället för att försöka skapa miljöer som liknande jordens under bemannade rymdresor för att utforska rymden så föreslog man istället att det var människorna som skulle förändras för att på så sätt bättre kunna anpassas till rymden. Man menade att resor i rymden utmanade människan på ett spirituellt sätt eftersom dessa bjöd in människan att ta en mer aktiv roll i sin biologiska evolution.
Genom att kombinera forskning inom cybernetik och datavetenskap så skulle man på sikt kunna skapa hybrider mellan människa och teknologi där implanterade elektroniska apparater använde feedback-signaler från kroppen för att automatiskt reglera kroppsliga funktioner som vakenhet, metabolism, andning, hjärtfrekvens, etc. beroende på vad som krävdes för den speciella miljön kropparna befann sig i. Artikeln definierade cyborg som följande: ”The Cyborg deliberately incorporates exogenous components extending the self-regulating control function of the organism in order to adapt it to new environments.”
Här sker alltså en skarp åtskillnad mellan komponenter som sitter på utsidan och insidan av kroppen och sätter stor vikt vid den cybernetiska självregleringen. Men är detta verkligen en lämplig definition av en cyborg? Filosofen Andy Clark är en förespråkare för ”mind extension”-teorin och menar att människan är teknologiska symbionter och därmed kan anses uppfylla kriterierna för att definieras som cyborgs utan att för den delen nödvändigtvis behöva inkludera högteknologi som är integrerad med den biologiska kroppen.
Detta eftersom våra hjärnor har den egenskapen att dom kan söka nära relationer med icke-biologiska resurser för att på så sätt förstärka och avlasta våra kognitiva verksamheter. Det är detta som medför att vi är så passa bra på abstrakt tänkande som vi ändå är, genom att vi hela tiden blandar våra mentala aktiviteter med penna, papper, klockor och elektronik.
Den teknologi som idag associeras med den populärkulturella bilden av en cyborg och som nu alltmer börjar komma i form av mer avancerade former av interaktion mellan kroppen och elektronik är ur Andy Clarks perspektiv bara kulmen av en lång process som är lika gammal som människan själv. Denna kulmen kommer dock innebära att den teknologi som utvecklas kommer att kännas mer som mentala processer än som användningen av ett externt verktyg, då inte bara människor anpassar och utvecklas teknologi som smälter samman men den mentala aktiviteterna, utan även teknologin själv anpassar sig till användaren.
Dessa kommer att kunna klassificeras som verktyg enbart på samma sätt som olika delar av hjärnans omedvetna neurala processer kan anses vara det, då man inte ”använder” sin hjärna på ett medvetet sätt. Så dessa interaktiva teknologier kommer för oss att bli som en del av våra mentala processer och på så sätt ytterligare förbättra vår förmåga till abstrakt tänkande, samtidigt som det blir svårare att avgöra var en persons mentala aktiviteter börjar och slutar.
Det finns alltså ingen meningsfull gräns mellan att vara cyborg eller människa, utan här handlar det om en definition av människan som teknologisk symbiont redan från början. Kevin Warwicks strävan efter att bli ”cyborg” kan ur detta perspektiv te sig mer som en strävan efter att utveckla nya former av människa-teknologi-symbios. Warwick implanterade 1998 ett silikonchip under huden och ovanför sina muskler i sin vänstra arm. Chipet var av en enkel typ som sände radiosignaler via en antenn till en dator som svarade med att öppna dörrar när han närmade sig dom, tända och släcka lampor, etc. Detta var rätt enkla saker som skulle ha kunnat genomföras lika bra utan implantat, men syftet var att testa hur bra det gick att implantera ett chip och låta det sända signaler. Enligt uppgift så började han till slut känna att chipet var en del av hans kropp och att det var svårt att operera ut det när den tiden kom.
Så cyborgbegreppet är som många andra begrepp rätt tvetydigt med många olika definitioner. Själv ställer jag mig närmast Andy Clarks perspektiv, även om man nog får ha överseende med den mer populärkulturellt influerade versionen. En annan som har behandlat ämnet om människans ihopväxande med teknologi är såklart Ray Kurzweil. Clarks syn på människans användning av teknologi sammanfaller rätt väl med ray Kurzweils definition av människan som, istället för att definieras av sina begränsningar, se henne som en varelse som hela tiden försöker gå förbi sina begränsningar, oavsett om det rör sig om vetenskap eller teknologi. Oavsett vad man har för åsikt om hur bra Kurzweils prediktioner om den framväxande vetenskapen och teknologin stämmer så går det i varje fall att konstatera att både datorkraften och mänsklighetens samlande vetenskapliga kunnande ständigt ökar.
Oavsett hur lång tid det kommer att ta så kommer det på sikt detta få som konsekvens att vi mer och mer kommer kunna gå bortom våra biologiska begränsningar för att förstärka vår biologiska och intellektuella kapacitet. I denna värld så kommer gränsen mellan människa och teknologi alltmer förlora i betydelse eller till och med suddas ut helt. Men det förefaller svårt redan idag att dra en definierande distinktion om vad som är mänskligt och inte mellan en människa modifierad med teknologi och en utan. Använder vi inte redan teknologi som glasögon och kläder som har medfört att människan har kunnat fungera bättre i sin miljö? Skillnaden mellan den situationen och att förstärka hjärnans intelligens med hjärninplantat är egentligen inte så stor.
0 Svar till “Cybergdefinitionen och gränsen mellan människa och teknologi”