Skrivbordsparadigmet är det kontemporära grafiska användargränssnittet för datorinteraktion som vi har idag. Kännetecknande är en tvådimensionell grafisk design med ikoner och visuella indikatorer där interaktionen sker genom direkt manipulation av objekten på skärmen i fråga, ofta genom metaforer för materiella objekt som mappar, papperskorgar och bokmärken. Det grafiska användargränssnittet utgjorde en revolution för persondatorn när den började komma i början av 80-talet, då interaktionen med persondatorer dittills varit enbart textbaserad genom implementering av kommandon i en kommandotolk. Därefter har det inte hänt särskilt mycket kan man tycka, för även om man ser en förbättring av användarvänlighet och grafik genom åren så är det ändå ett interaktionssätt som i mångt och mycket inte har förändrats nämnbart. Windows och OS X har haft en relativt beständig design på respektive skrivbord, där man har öppnat upp för externa program som kan modifiera fönsterhanteringen. Senaste åren har utvecklingen gått åt ett mer dynamiskt håll i GNU/Linux, där skrivbordsmiljöer som GNOME, Xfce och KDE erbjuder ett system med multipla arbetsytor och viss 3D-grafik. Men skrivbordsparadigmet är ändå ett paradigm, vilket man ser då man kontrasterar det mot den framväxande teknologin som är på väg att ställa det på huvudet.
Som så många andra gånger har framväxten av ny teknologi medfört ett bättre sätt att hantera något, vilket gjort äldre teknologier utdaterade. Något sådant är på väg att hända med datorhanteringen i och med att trenden med att datorer blir både kraftfullare och mindre fortsätter så att dom snart får plats i våra kläder och kroppar. Dom första datorerna var stora som hela rum och ändå mindre kraftfulla än en av dagens miniräknare, vilket är att jämföra med dagens datorer som lanseras som ännu smalare (Macbook Air), mindre (Asus Eee PC) och ännu mindre (smartphones som iPhone, Palm, etc). Moores lag är en iakttagen trend där antalet transistorer på en integrerad krets ökar exponentiellt runt vartannat år och tros öka för åtminstone ett decennium till (även om det finns forskningstryck redan nu för att utveckla nästa teknologiska paradigm).
Vad det innebär för människor är att relationen till datorhanteringen kommer genomgå en förändring då datorn inte längre blir ett externt objekt som man hanterar, utan datorn blir mer och mer som en förlängning av sin egen identitet. Relationen subjekt-objekt upplöses då datorhanteringen flyttar in i människorna själva mer och mer, för att bli mer och mer oskiljbara från personen bakom. Tekniken som håller på att utvecklas är en sådan som kommer inbäddas i våra kläder och i kropparna själva, t.ex. i glasögon, linser och biomedicinska maskiner som kan övervaka våra kroppsfunktioner. Lite längre fram i tiden hittar vi BMI och nanobots, som innebär ett stort steg i människans bioteknologiska evolution. I kombination med denna hårdvaruutveckling finner vi möjligheter för en helt ny datorinteraktion, med teknologier som augmented reality, virtual reality och simulated reality. Från att ha varit en interaktionsform som skedde på en bestämd plats så kan vi med bärbar teknologi kunnat ta med oss datorn överallt.
Implikationerna för människors sätt att interagera med varandra skulle troligen vara enorma. Föreställ dig att alla människor, platser och händelser blir digitaliserade och genom indexering i globala sökmotorer möjliggjorda för ögonblicklig åtkomst. En person går förbi på gatan och man ser att ens sökfunktioner för andra människor har hittat en presumtiv kandidat för en fikakompis, så man ”pokar” den personen som sedan vänder sig om på gatan och hälsar innan man går iväg och tar en latte på närmsta matservering som vi båda har markerat som favoriter. Vernor Vinge skrev i romanen Rainbows Ends om en sådan tänkbar framtid, där man genom extensiv användning av augmented reality deltar i olika ”belief circles” där den ”verkliga” världen är övertäckt med en värld från t.ex. ett fiktivt universum som en Steven Spielberg-film eller J.K. Rowlings Harry Potter-värld.
Styrningen av applikationerna i skrivbordsparadigmet sker genom tangentbord eller möss, eller genom det numera aningen mer intuitiva touchscreen-interfacet, men om ens digitala visuella strukturer projiceras direkt på hornhinnan så blir det bökigt att släpa med sig ett tangentbord var man än går runt. Det finns olika sätt på hur kontrollmekanismer för bärbara datorer kan fungera, vilket varierar beroende på vilken teknik det rör sig om. Röststyrning går framåt, men där förlorar man troligen lite av sitt privatliv om man dikterar meddelanden på bussen så alla kan höra. Därav kan det vara glädjande att även subvokalisering är en teknologi som det forskas om, vilket innebär att datorn kan läsa av muskelrörelser i ansiktet för att analysera vad det är som man verbaliserar tyst. Lite längre fram med BMI och nanobots handlar det nog om en sorts intuitiv bläddring mellan applikationer direkt, ungefär som ett extra sinne som kan sköta det.
Redan nu kan maskiner läsa av olika sorters hjärnvågor och aktiviteter i olika delar av hjärnan, och vi ser följaktligen mer och mer produkter på marknaden av externa hjärna-maskin-anslutningar som fungerar genom att ge en mer individuellt anpassad spelupplevelse eller kontroll över t.ex. muspekare genom tankekraft (ex. Neural Impulse Actuator och Emotiv EPOC). Man har även lyckats operera in elektroder i hjärnan på förlamade människor och fått dom att styra en datormus med tankekraft. Så det är mycket som händer på den här fronten just nu och vi kommer nog att få se en intressant utveckling under de närmaste åren.
Då hårdvaran blir allt bättre och interaktionssättet förändras så medförs då även att de nu faktiskt otroligt tråkiga operativsystemen blir mer interaktiva. Om man ska spekulera så tror jag att framtiden där ligger i implementeringen av 3D-grafik som tar det bästa från spelvärlden, fast placerar det i en miljö som kan förändras baserat på ens aktivitet. Filhantering och applikationshantering kan göras mycket mer visuell och sammanknuten. Man skulle t.ex. kunna browsa skrivbordet genom att överblicka ett samhälle ungefär från toppen av ett berg, där man zoomar in på varje hus och kan gå in i det och överblicka dess funktioner. Stadens torg kan vara Facebook, där man går runt och snackar med människor och byter bilder och upplevelser. Stadens universitet är ens studierum där man sorterar sin kunskap om ämnen man är intresserade av och diskuterar med likasinnade. Möjligheterna är lika enorma som fascinerande och det är nog bara människors kreativitet som sätter gränserna när hårdvaru- och mjukvaruutvecklingen har kommit så långt. Men just kreativitet är något människor inte direkt lider någon brist på.
Andra bloggar om: data, datorer, datorinteraktion, skrivbord, windows, linux, mac, transhumanism, moores law, operativsystem
Intressant spekulerat, även om jag från min lite annorlunda utgångspunkt inte riktigt håller med. Bland annat erkänner jag inte skrivbordsparadigmets hegemoni, som du verkar göra, och jag tycker heller inte att det är vidare bra. Jag tror att Eben Moglen har ganska rätt när hen kallar det för ”the caveman interface” och sammanfattar det med ”you point and you grunt”. Det finns en massa begränsningar i grafiska representationer med metaforer ur verkligheten, bland annat att man släpar med sig begränsningar från verkligheten. Att ha grafiska mappar med filer fungerar bra ungefär så länge som det skulle ha fungerat med faktiska fysiska mappar med dokument i.
Jag skulle istället intressera mig för ett textbaserat gränssnitt, helt enkelt för att det finns enorma möjligheter i det som inte finns i grafiska system (kommandoalias, automatisering, tabbkomplettering, abstrakta frågor och en helt annan möjlighet till översikt för att nämna några). Jag tänker mig då en fusion av grafisk affirmation av textbaserad inmatning, kanske kontextmenyer och liknande, eller att datorn ritar upp trädmenyer av tänkbar indata, där den exkluderar alternativ medan man skriver.
Fusionen av spel och skrivbord tror jag inte alls på, helt enkelt för att flashiga effekter inte är speciellt praktiskt. De brukar vara häftiga de första tio gångerna, sen är bara i vägen (i värsta fall). Det är ju inte direkt så att jag känner för att traska runt och leta efter det gula nyckelkortet som ska släppa in mig i min dokumentmapp där jag skulle…eh, vad skulle jag göra där nu igen? Istället skulle jag mer hoppas på något liknande datorerna i Star Trek (Voyager åtminstone), där man helt enkelt säger åt datorn att visa upp en viss datamängd med en viss representation.
Att diskutera de relativt tråkiga skrivbordsmiljöerna, även med 3D-effekter, runt X-plattformen är ju inte så intressant som att diskutera de miljöer som faktiskt bryter mot paradigmet; awesome, dwm (min personliga favorit), ion, xmonad och så vidare. Var passar du in dem i din bild? Eller ramlar de utanför? (de är ju trots allt inte SÅ populära)
Vad gäller inmatningsmetoder så skulle jag i första hand föreslå något lite mindre häftigt, någon sorts ”chorded keyboard” för en hand, som antingen sitter som en handske, ett implantat (typ en pinne i- eller utanpå- varje finger som känner av hur den är böjd) eller som en ställning, som man använder för att mata in data genom att, så att säga, skriva i luften med en hand. Eller varför inte båda? Jag är också intresserad av funktionella tatueringar, något i stil med e-ink, fast under huden så att säga.