Efter en artikel i Svenska Dagbladet om mefedron har diskussionen om nätdrogerna flammat upp i bloggosfären.‭ ‬Symptomatiskt för den svenska narkotikadebatten är hur forskningen får stå i bakgrunden till förmån för‭  ‬indignationen och oförståelsen inför bruket av narkotika.‭ ‬Bloggen‭ ”‬Agilitydream‭” ‬spekulerar i huruvida knarkare är en del av det naturliga urvalets mekanismer att få bort‭ ”‬svagare individer‭”‬.‭ Stockholmspsykiatern går vidare med det gamla klassiska svenska spåret om ”det finns inget bruk, bara missbruk” genom att fastställa diagnosen bortträngning genom att läsa en tidningsartikel (vad säger det om hans professionella verksamhet?).  Bloggen Common Sense välsignar bloggosfären med sina erfarenheter från att titta på Dr Phil.

Den repressiva narkotikapolitiken innebär ett förbud i lag för försäljning av vissa psykoaktiva preparat, medan andra såsom koffein, nikotin och alkohol exkluderas från det förbudet. Historien bakom att vissa psykoaktiva preparat blev olagliga och andra inte är lång och snårig, men rör oftast ekonomiska intressen vid handel och vilka folkgrupper som har varit associerade med en viss drog. Vad som är slående är att klassificeringen skedde under en tid då forskningen var mycket begränsad och fortfarande långt ifrån reflekterar de faktiska skadeverkningarna de gav upphov till, vilket är det argument som framförs allra flitigast i debatten. Eftersom droger är farliga ska dom vara förbjudna – men det gäller tydligen bara de droger som den västerländska civilisationen och ekonomiska intressen under början av 1900-talet ansåg vara lämpliga.

Numera sker klassificering av nya psykoaktiva preparat per automatik, utan hänsyn till forskning om skadeverkningar. Diskussionen idag handlar om denna klassificering kan ske snabbare, vilket är en diskussion som inte berör frågan om klassificering av narkotika i bredare perspektiv utan sker inom ramen för det etablerade svenska perspektivet på en kraftig rättslig repression av vad man benämner som missbruk i kombination med en demonisering av alla kemiska preparat som medför en medvetandeuppfattning som skiljer sig från den från de lagliga drogerna.

Problemet med denna politik är att människor använder illegala droger ändå. Det finns en svart marknad av dessa förbjudna preparat som innebär en lukrativ verksamhet i den undre världen. Förbudspolitiken är baserad på samma politik som som man gällande alkohol sett gång på gång har misslyckats under 1900-talet. Alkoholförbudet i USA 1920 – 1933 visade en explosionsartad utveckling i maffians försäljning av alkohol, korruption hos polisen och även att alkoholhalten i produkterna som såldes steg (jämför med dagens stegring av THC-halten i cannabis). Därtill förlorade staten miljontals dollar i skatteintäkter vilka istället håvades in av växande brottskarteller. I Danmark så säger Thor Grønlykke, Socialdemokraterna, att det finns ett samband mellan den stora illegala cannabishandeln och gängkrigen som nu pågår.

När USA förbjöd alkohol såg man en explosiv tillväxt av den organiserade brottsligheten. Det är lite samma sak som vi ser i Köpenhamn. Här har vi en stor illegal cannabismarknad som kriminella utnyttjar för att tjäna stora pengar. En legalisering av hasch skulle vara ett mycket effektivt vapen för att eliminera grunden för den organiserade brottsligheten, kanske hade förslaget om en kommission inte kommit om det inte vore för gängkriget. (S-politiker: Derfor skal hash være lovligt)

Här häller man skattepengarna i sjön.

Det förbudet av dessa varor gör är att det skapar ett vacuum av efterfrågan där nya preparat hela tiden kommer upp när ett annat har blivit förbjudet.‭ ‬Johan Linander,‭ riksdagsledamot för ‬Centerpartiet,‭ ‬instämmer i analysen.‭ ”‬En sak är säker,‭ ‬trenden med nya narkotiska preparat som dyker upp på marknaden kommer inte att vända.‭ ‬Tvärtom,‭ ‬när ett preparat blir förbjudet så ändras någon substans och sedan kan den nya drogen säljas lagligt i några månader.‭” ‬Lösning‭? ”‬Jag kommer att fortsätta jobba för en ändring av lagen‭ [‬för att kunna klassificera preparaten fortare‭]‬.‭” ‬Det ”enda sättet” att stoppa narkotikamissbruket är tydligen att ge ännu mer pengar till narkotikasmugglare.

Johan Linander motionerade 2002 om att förändra
sättet att klassificera nya narkotiska preparat snabbare.

Är dekriminalisering en lösning?
Nätdrogerna är farliga för att de är nya och det därmed inte har skett någon forskning om dess funktioner på människokroppen. Den lagliga gråzon som nätdrogerna utgör i väntan på klassificering utgör ett djupt oetiskt experimentlabb där personer med okunskap om preparaten kan råka illa ut. Tills helt nyligen visste man inte att den populära nätdrogen Spice innehöll en syntetisk cannabinoid till exempel. Men de dyker ändå upp som alternativ till både de lagliga och olagliga drogerna, vilket snarare än mer förbudspolitik ger en anledning till att avkriminalisera fler av de olagliga drogerna i kombination med ett statligt produktions- och försäljningsmonopol. Skatteintäkterna skulle kunna finansiera missbruksvård, informationskampanjer och forskning (och möjligtvis även framställning av framtida ofarliga psykoaktiva preparat) och för den delen bekämpning av organiserad brottslighet. De ”klassiska” drogerna går alla att missbruka, men skulle utgöra en förändring i incitamenten till etablerandet av nätdroger på marknaden samtidigt som resurserna går till där de faktiskt behövs.

En studie från University of Washington pekar på att en dekriminalisering av mindre doser cannabis inte ökar konsumtionen av drogen. Man har sett att hårdare straff faktiskt inte får de konsekvenser man väntat sig.

”There is no evidence that the decriminalization of marijuana by certain states or the deprioritization of marijuana enforcement in … municipalities caused an increase in marijuana use or related problems,” the study concluded. ”This conclusion is consistent with the findings of numerous studies indicating that the increasing enforcement of marijuana laws has little impact on marijuana use rates and that the decriminalization of marijuana in US states and elsewhere did not increase marijuana use.”

Detta är även intressant utifrån den skademinimeringspolitik som förs i Nederländerna, där antalet missbrukare av tunga droger har sjunkit trots att lätta droger har varit tillgängliga.

En laglig drog som minskar i bruk
En debattartikel i DN av generaldirektören på Folkhälsoinstitutet Sarah Wamala, tar upp att rökningen av tobak minskar i Sverige, vilket är glädjande och tyder på att efterfrågan av lagliga droger är lite mer komplicerat än vad man får intryck av förespråkare av den repressiva modellen.‭ Folkhälsoinstitutet har gjort sin årliga undersökning och finner en minskning av rökning  i så gott som alla samhällsgrupper.‭ ‬Dock är rökning ett jättestort problem och är farligare än många andra droger.‭ ‬Enligt studien så röker 900‭ ‬000‭ ‬svenskar varje dag och har stor risk att drabbas av sjukdomar som lungcancer och hjärtinfarkt, vilket kostar samhället väldigt mycket.‭ ‬Men det är tydligen att trenden med rökning har vänt ‬trots enorma summor på lobbying, marknadsföring och förfalskade vetenskapliga resultat som tobaksbolagen har spenderat till förmån för sin kortsiktiga vinst.‭ ‬Tobaksbolagen kan med rätta kallas massmördarorganisationer,‭ ‬som tjänar pengar på andras beroende.‭

‬Men även här är det så att om det skulle förbjudas så skulle en enorm svart marknad komma upp som under alkoholförbudet.‭ ‬Vad man bör göra är att införa nolltolerans för tobaksreklam, fortsätta popularisera forskning om rökning och att även låta tobakshandlare sluta visa upp sina produkter fullt så synligt som man gör nu.‭ ‬Staten borde även nationalisera tobaksbolagen för att hålla dem under striktare kontroll och se till så att företagen inte försöker driva upp efterfrågan på olika sätt.‭ I kombination med statlig kontroll över efterfrågan genom momssatser och liknande åtgärder ger detta en bättre metod att kontrollera missbruket och skapa en ansvarsfull drogkultur än förbudspolitiken kan göra.

Andra bloggar om: droger, mefedron, narkotika, narkotikapolitik, cannabis, alkohol, tobak, nikotin, förbudspolitik, folkhälsoinstitutet