Om politisk organisering på internet

Politisk och social förändring kommer sig inte av att någon stor ledare ställer sig vid ett podium och bestämmer sig för vad som bör göras, utan den kommer från hårt folkligt engagemang och arbete. Under de senaste seklena har utvecklingen gått mot en etablering av upplysningsideal som medborgerliga rättigheter och demokratiskt inflytande, något som är resultatet av just stora målinriktade massrörelser som demokratirörelsen, kvinnorörelsen, medborgarrättsrörelsen och gayrörelsen. Just nu i den kokheta nätpolitiken håller en rörelse på att växa fram som reaktion på de genomdrivna lagar och framtida förslag om inskränkningar av den frihet internet har givit människor. Denna rörelses aktivism skiljer sig från föregående folkrörelser i och med att den har möjligheten att använda internet som ett kraftfullt verktyg för kommunikation, organisering och utbyte av information – ett fenomen vars genomslagskraft påvisas tydligt i mer repressiva staters internetcensur och övervakning.

Den folkliga viljan har i de liberala demokratierna tvingat det statliga maktsystemet till att omforma sina institutioner till att även inkludera medborgerliga fri- och rättigheter och ett visst demokratiskt deltagande av det representativa slaget. Dessa steg framåt har hela tiden motarbetats av de personer och organisationer som förlorat sin egna makt och inflytande genom detta, och samma fenomen ser vi idag gällande internet som förändrar det sociala och politiska landskapet genom att det inte kan kontrolleras på samma sätt som äldre medier. Varje maktsystem kommer med ett institutionellt tryck på de organisationer som inkluderas i den, exempelvis genom den socialisering som sker i skola, universitet och arbetsplatser.

I och med den liberala demokratins spridning har utsikterna för ett statligt informationsmonopol minskat, men troligen ökat incitamenten för indoktrinering genom moderna propagandakanaler som radio, tv och tidningar. I ett kapitalistiskt samhälle arbetar inte organisationerna för att undergräva sin egen existens lika lite som i ett totalitärt. Men i de liberala demokratierna sker detta inte genom uppenbara propagandakanaler, som exempelvis det sovjetiska partiorganet Pravda, utan mer subtilt genom att bestämma utgångspunkten för diskussionen, det så kallade problemformuleringsprivilegiet. Genom att från början sätta agendan för inom vilka ramar diskussionen utspelar sig hindrar man att maktsystemet ifrågasätts av alltför avvikande åsikter, samtidigt som man genom flaggandet med tryckfrihet och avslöjanden inom denna ram på ett rätt övertygande sätt kan hävda massmedias oberoende från maktstrukturerna.

Massmedier i liberala demokratier kan inte sägas utöva ett informationsmonopol på samma sätt som i totalitära, men de gör fortfarande folklig aktivism svårt. För man måste kunna diskutera fritt för att få reda på vad man egentligen tycker, genom att lyssna på andras diskussioner och kopiera de ståndpunkter man själv håller med. En massmedia utan folkligt deltagande kan inte bli annat än passiviserande i fråga om intellektuell utveckling, då det inte finns några forum för diskussion där man kan hitta likasinnade och diskutera de frågor man anser vara viktiga. I ett sånt tillstånd hålls människor åtskilda i en anomisk tillvaro där normlöshet och alienation blir konsekvensen, vilket effektivt hindrar det fokliga engagemang som kan hota maktens institutioner.

Internet har inneburit ett ny möjlighet till politisk organisering i och med dess decentraliserade och öppna struktur. Det är ett kommunikationsverktyg som knyter samman världsdelarna på ett helt annat sätt än telegrafen, telefonen och faxen genom lättheten i utbytet av stora informationsmängder. Kommunikationen sker inte enkelriktat som i äldre massmedier, utan multiriktat. Att upprätthålla ett informationsmonopol i en sådan situation är en omöjlig uppgift, vilket vi ser med tydlighet i länder som Kina, Burma och Iran, som ändock försöker upprätthålla kontroll över informationen på internet genom att utöver övervakning av användarna även blockera såväl obekväma åsikter som hela sajter där kommunikationen sker fritt. Vid krissituationer för regimerna kan reaktionen bli att stänga ner tillgången till internet helt, vilket skedde i Burma under protester 2007 (Kullenberg), då det finns metoder för att kringgå dessa spärrningar (med situationen i Iran som aktuellt exempel).

Alternativet till att tillåta informationsfrihet blir en total nedläggning av en av de viktigaste delarna av en modern infrastruktur, en situation som känns ohållbar i längden om man betänker hur beroende samhället har blivit av internet på drygt ett decennium. Makten i totalitära regimer har troligen vant sig med att kunna utöva kontroll genom repressiva medel och har troligen underskattat potentialen internet har som organisatoriskt medel för folkliga protester. En tidningspress eller ett boktryckeri som producerar subversiv litteratur kan lättare stängas ner än ett globalt, decentraliserat nätverk. Ett digitalt bokbål är nästintill omöjligt då informationen på internet kopieras och ”problemet” därmed snarare är det omvända jämfört med den analoga informationsdistributionen, exemplifierat genom den så kallade Streisand-effekten.

Men även i liberala demokratier har alltså internet betydelse, vilket bloggbävningen mot FRA-lagen 2008 visade genom att den fick en inverkan på den politiska processen. Internet som verktyg för politisk organisering har även nått in i maktens korridorer, med Obama-kampanjen 2008 som kanske mest talande exemplet för hur sociala medier kan användas för mobilisering av väljare (dock utan att bygga en konstruktiv och varaktig demokratisk rörelse). Detta har svenska politiska partier försökt efterlikna under kampanjen för EU-parlamentsvalet, med olika grader av fiasko som resultat (dock med Piratpartiet som undantag). Ett mer konstruktivt och spännande experiment är den klusterorganisering vi ser i nätaktivistiska grupper som We Re-Build, där man med sociala applikationer som wikis, Twitter, IRC, bloggar, botar och gruppskrivsningssajter kan ta snabba beslut och jobba simultant på olika delar av projekten. Det är en form av effektivt och roligt samarbete som lovar gott för framtiden om den kan få spridning till aktivistgrupper som jobbar med andra frågor än nätpolitik. För ju fler som engagerar sig desto större chans finns det till förändring, och internet visar gång på gång sin inneboende sprängkraft för att riva ner informationsbarriärer och engagera människor för frågor långt utanför den formella maktstrukturen.

Andra bloggar om: internet, censur, fra-lagen, burma, kina, iran, aktivism, politik, demokrati, medier, massmedia, streisand, sociala medier, nätpolitik, folkrörelse, we re-build, klusterorganisering

Socialdemokratin utgör inget alternativ för en progressiv politik

Med EU-parlamentsvalet över sen några dagar så har eftervalsanalyserna nu konstaterat framgångar för Folkpartiet, Miljöpartiet och Piratpartiet, samt svidande nederlag för resten. Socialdemokraterna verkar trots tillbakagången lättade efter vårens ståhej om Wanja Lundy-Wedins styrelseblunder och Sahlins ”förtroende”, då man fruktade att resultatet skulle kunna vara ännu sämre. Nu kan man i alla fall andas ut över att fortfarande vara största partiet och ha slagit Moderaterna, men faktum kvarstår att Socialdemokraterna är på väg ned längs en nedåtgående spiral där väljare flyr och partiet står kvar handfallna med sin i vänsterretorik illa dolda högeragenda.

Man kan nu hävda att det var länge sedan Socialdemokraterna kunde anses vara ett politiskt alternativ som förde en progressiv politik. Från vänsterhåll har det reformistiska projektet kritiserats hårt ända sedan starten för att ha svikit sina ideal och gjort dåliga prioriteringar, men det är först på 80-talet som man tydligt kan se hur man frångått omfördelningspolitiken och lagt sig platt inför den nyliberala kritiken. Valet 1976 innebar att Sverige fick en borgerlig regering för första gången sedan 1936, vilka inte försatte chansen till att föra högerpolitik. Mellan 1976 och 1985 ökade man företags och bankers förmögenhet med 460 miljarder kronor, alltså ett projekt som Socialdemokraterna fortsatte när man återfick regeringsmakten i 1982 års val.

Och så har det fortsatt. Nedskärningar i skola, vård och omsorg, försämringar i äldreomsorgen. Med avregleringar, privatiseringar, utförsäljningar och skattesänkningar som metod för den tredje vägens ”socialdemokrati” har man fört en politik som gynnat företag och rika medan de sociala klyftorna och problemen bara har skenat iväg. För det var under fanan ”den tredje vägens politik” man nu försökte, med den brittiska sociologen Anthony Giddens som chefsideolog, erbjuda ett tredje alternativ mellan höger och vänster, baserat på satsningar på en stark ekonomisk utveckling i kombination med en välfärdsstat som inte nödvändigtvis behövde tillhöra den offentliga sektorn. Det handlade inte längre om klass, utan det var identitet som viktigt i det nya postindustriella samhälle som man menade växte fram.

Det är denna kapitulation inför hur högern vann mark i början av 80-talet med sin nyliberala ekonomiska kritik som socialdemokratin ännu inte återhämtat sig ifrån och troligen inte kommer göra det heller. Istället för att ta debatten så valde man triangulering – strategin att vinna tillbaka mittenväljare genom att överta de nyliberala positionerna nästan rakt av, men i retoriken fortfarande framställa sig som ett verkligt alternativ till högern. Tredje vägen låg i mitten. Nog finns det gradskillnader mellan Socialdemokraterna och alliansen i dagsläget, men de handlar inte om stora skillnader utan man kapitulerar fortfarande steg för steg inför högern. I våras skrev Mona Sahlin och Thomas Östros i DN Debatt om hur alliansen sänkt skatten med 80 miljarder precis innan man gått in i en lågkonjunktur. Det motförslag som man pressade fram visade sig vara en skattehöjning på 5 miljarder – en skrattretande låg siffra som man även menade skulle ta Sverige ur den ekonomiska krisen i keynesiansk stimuleringspolitisk anda.

Det är bara att konstatera att den socialdemokrati som en gång skapade världens starkaste välfärdsstat nu enbart utgör ett socialliberalt projekt, som för fram sin kapitalistiska agenda med en vänsterretorik utan någon som helst grund i verkligheten. Mot den bakgrunden är det inte svårt att förstå varför väljare lämnar SAP eller för den delen socialdemokratiska partier i övriga Europa. Mitt i den största krisen sedan 30-talets depression hittar vi socialdemokratin med byxorna nere i sänghalmen med näringslivet – med en total frånvaro av ekonomisk systemkritik och ett realistiskt framtidsperspektiv.

Andra bloggar om: SAP, socialdemokraterna, reformism, socialdemokrati, den tredje vägen, anthony giddens, lo, eu-valet, val, wanja lundby-wedin, triangulering, nyliberalism, välfärd, mona sahlin, thomas östros

Piratpartiets politiska kompass

Det har varit mycket diskussioner om var Piratpartiet står på höger-vänsterskalan på senaste tiden. Vi har hört Peter Erikssons utspel om att ”Det jag vet om de här killarna är att de står långt till höger i många frågor. Till höger om moderaterna i praktiken”, Rick Falkvinges intervju i tidningen Fokus där han sa att han är ”ultrakapitalist” och menade att ”Moderaterna är inte så renodlat kapitalistiskt som jag tycker om. De är någon slags halvmjäkiga socialliberaler” för att i nästa andetag snacka om ”digital kommunism. Just kommuniststämpeln hörs även på håll i en vilt beskyllande bloggosfär där Piratpartiet är ”de nya kommunisterna” och tydligen för en politik inte alldeles för olik den i Sovjetunionen.  ”Det hela påminner mig om kommunistivrarnas drömmar om ett samhälle där ingen fick tjäna för mycket, alla skulle dela på alla resurser och hela folket skulle vara en enda maskinell massa. Det har gått ganska dåligt för dessa samhällen.”

Saken är den att Piratpartiets uttalade politiska taktik att samarbeta med den partigrupp i EU-parlamentet eller det block i Riksdagen där man kan få mest genomslag för sin politik innebär att man ställer sig utanför den traditionella blockpolitiken. Detta eftersom man inte tar ställning i alla de frågor som inte rör deras partiprogram, vilket möjliggör att partimedlemmarna kommer både från höger- och vänsterhåll. Rick Falkvinge har ett förflutet i MUF, Christian Engström ett förflutet i Folkpartiet och Amelia Andersdotter kommer från vänsterhållet och kan tänka sig att skänka sin eventuella parlamentarikerlön till bland annat Attac. Man ser samma sak i IRC-kanalen #piratpartiet, där diskussionerna går vilda mellan höger- och vänsterfraktioner medan man samsas om den politiska taktiken och själva sakfrågorna.

Höger-vänsterskalan är alltså inte tillämpbar i det här fallet, utan ett mer meningsfullt sätt att försöka placera dom på en politisk skala finner man i den politiska kompassen. Det är ett försök att nyansera det politiska spektrumet genom att istället för att placera höger och vänster på en enda axel istället använda två, där x-axeln refererar till hur man vill att ekonomin ska vara organiserad. Vänster förordar då en ekonomi som organiseras genom staten eller med anarkistiska/syndikalistiska tanken om arbetares självorganisering. Att vara höger i ekonomiska frågor syftar på den kapitalistiska tanken om individer som konkurrerar på en marknad. Y-axeln refererar till graden av frihet för individen, där man i den anarkistiska och liberala idétraditionen har varit skeptisk till staten och positiva till att utöka människans frihet så långt som det är meningsfullt. Det kan ställas mot en mer auktoritär syn på individen som återfinns i fascism, nationalsocialism och de marxism-leninistiska experimenten i statskapitalism.

Så var placerar man in Piratpartiet här då? På den ekonomiska x-axeln så placerar man sig inte in sig alls (i bilden ovan ligger man precis i mitten för enkelhetens skull), medan man på y-axeln kan tänka sig att man lägger sig i mitten av den halvan (0,-7). Detta eftersom man är för en förstärkning av den personliga integriteten, öppenhet och demokrati, något som man kan argumentera för snarare leder till mer frihet för individen snarare än en inskränkning av den. Fast å andra sidan borde det inte gå längre än till mitten just för att det ändå rör sig om ett parlamentariskt politiskt parti som verkar inom de institutionella ramar som just detta innebär. Längre ner på den frihetliga skalan hittar man anarkism/syndikalism och nyliberalism på vänster respektiva höger sida, och det är uppenbart att Piratpartiet inte går så långt i sitt partiprogram även om det med största säkerhet finns partimedlemmar som bekänner sig till båda sidor.

Andra bloggar om: piratpartiet, peter eriksson, ideologi, political compass, kommunism, kapitalism, politisk taktik, liberalism, nyliberalism, anarkism

Piratpartiet missar ett gyllene tillfälle för experimentering i nätdemokrati

Piratrörelsen har kallats för en folkrörelse och innehåller en hel del paralleller till exempelvis medborgarrättsrörelsen i USA, där svarta protesterade mot bland annat diskriminering och krävde lika rättigheter och behandling. Senaste tidens nätpolitiska aktivism har lett till ett ökat engagemang för medborgerliga fri- och rättigheter, vilket manifesteras i kritik mot FRA-lagen, Ipred och Telekompaketet. Det vi ser är en mängd människor som inte har nödvändigtvis något mer gemensamt än att de sluter upp bakom samma perspektiv i en fråga och använder internet som verktyg för att påverka och nå ut till andra. Sedan 2006 har vi även ett nytt parlamentariskt parti som profilerar sig mot dessa frågor, men om man ska kalla piratrörelsen för en folkrörelse så bör man inte koncentrera sig varken på ledare eller på Piratpartiet. Om rörelsen ska kunna behålla sin folkliga förankring och inte utvecklas till något annat än ett vanligt parlamentariskt debacle så gäller det att ta till vara på dess ursprung i den klusterorganisatoriska nätmiljön.

Till skillnad från andra partier så sker Piratpartiets stämmor på internet och partiets principprogram är utformat efter diskussion och omröstning i deras diskussionsforum. Ett annat decentraliserat inslag i organisationsstrukturen är lättheten att bedriva aktivism, då det behövs att tre partimedlemmar är överens om att en idé gynnar partiet för att det ska vara okej att utföra den. Det är ett inslag som liknar den anarkistiska principen om direkt aktion, där handlingar utanför den parlamentariska ramen utförs för att nå politiska eller sociala mål. Internet lämpar sig mycket bra för den sortens aktivism då man med enkelhet kan komma i kontakt med likasinnade och exempelvis konstruera en hemsida, som de tre medlemmar som snickrat i Piratpartister.se gjorde. Klart är att Piratpartiet använder internet i långt högre utsträckning än de andra etablerade partierna, men frågan är om det hjälper organisationen från att ändå fastna i den parlamentariska partikulturen.

I den postpolitiska partikulturen handlar ”politiken” inte om att genomföra de vettigaste besluten utifrån ideologiska principer och forskning på området, utan om att behålla makten genom att se bra ut i media. Man ska inge ”förtroende” och slänga sig med mediestrategiska buzzwords som att visa ”ansvarsfullhet”, rädda ”välfärdens kärna”, etc. Men att manipulera väljare och smida ränker bara för att kunna konkurrera med andra partier om mandat i valen är så långt ifrån vad politik ultimat borde handla om, och reflekterar mer än något annat konsekvenserna av samspelet mellan konkurrensen mellan partierna om makten och mediernas rapportering och manipulering av denna fars. Oppositionens interna debatt visas upp som ett svaghetstecken jämfört med alliansen, precis som att diskussion om och olika utgångspunkter för partiernas politiska handlande skulle vara något negativt. Längst upp i hierarkin hittar vi partiledningen som visserligen är vald av kongressen, men väl på tronen ofta har mer makt och kan ta beslut som inte är förankrade bland medlemmarna. Sen viner partipiskan i riksdagen och slår ner på alla som avviker från partilinjen. Nyligen meddelade moderaten Anne-Marie Pålsson att hon lämnar riksdagen vid nästa val på grund av riksdagens svaga ställning gentemot regeringsmakten.

Att man röstar i riksdagen enligt hur partiet demokratiskt har röstat innebär inget problem, bara det att det inte är demokratiskt när partistyrelsen kör över medlemmarna. Eller som med Mauds Olofssons uppgörelse med allianskollegorna om kärnkraften, trots att Centerpartiets medlemmar är starkt negativa till kärnkraft. Det är del av det ränkspel för att vinna nästa val som pågår, genom att man då kan man slå på oppositionen med ”vafan, kan ni inte ens göra upp en gemensam energiuppgörelse!?” Ett parti med en mer direktdemokratisk organisationsstruktur skulle kunna motverka denna fokusering på ränkspel och person och istället förflytta fokuseringen till själva politiken genom ett aktivt (dagligt) deltagande av medlemmarna i diskussioner, omröstningar och formuleringar av förslag.

Så hur skulle man kunna införa en mer formaliserad demokratisk struktur i partiet? Det har redan skett en del experiment med direktdemokratiska parlamentariska partier, som dessvärre inte fått mycket genomslag och uppmärksamhet. I Sverige har vi dels Direktdemokraterna och Aktivdemokrati.se, som företräder denna blandning av demokratiformerna kallad representativ direktdemokrati med mål att nå riksdagen, men även kommunala experiment; Demoex.

Det som troligen krävs är en både snygg och användarvänlig webbapplikation för att det både ska hålla kvar intresset och verkligen fungera som ett interaktivt verktyg. De gamla direktdemokratiska partiernas forum ser både föråldrade och tråkiga ut, även om dom fyller sin grundläggande funktion. En idé är att det skulle se ut som ett community som liknar Facebook eller bara en genomarbetad Facebook-applikation. Där skulle man kunna snabbt och enkelt kunna starta omröstningar om olika delar av partiets politik, i nära anknytning med exempelvis diskussionstrådar, blogginlägg eller diskussioner på IRC. Det kan röra sig om vilka som ska nomineras som kandidater till val, hur man ska rösta i vissa frågor i parlamentet, vad som ska stå i partiprogrammet, etc. Utmaningen är väl att få själva samspelet mellan det digitala och det sociala fungera, där man försöker att undvika att bli för influerad av rådande partiers organisationsmodeller samtidigt som man kompromisslöst behåller förankringen hos medlemmarna.

Piratpartiet kan nog påverka debatten åt rätt håll genom att sätta viktiga frågor på agendan (vilka kanske dock redan är det hos vissa), men utan en bättre demokratisk förankring i den folkrörelse nätpolitiken är så kan vi dock inte vänta oss för mycket av Piratpartiet – utan snarare mer av gammal unken parlamentarisk partikultur.

Andra bloggar om: nätpolitik, piratpartiet, direktdemokrati, demokrati, parlamentarism, partikultur, postpolitik, internet

Transcendenteringen av skrivbordsparadigmet

Skrivbordsparadigmet är det kontemporära grafiska användargränssnittet för datorinteraktion som vi har idag. Kännetecknande är en tvådimensionell grafisk design med ikoner och visuella indikatorer där interaktionen sker genom direkt manipulation av objekten på skärmen i fråga, ofta genom metaforer för materiella objekt som mappar, papperskorgar och bokmärken. Det grafiska användargränssnittet utgjorde en revolution för persondatorn när den började komma i början av 80-talet, då interaktionen med persondatorer dittills varit enbart textbaserad genom implementering av kommandon i en kommandotolk. Därefter har det inte hänt särskilt mycket kan man tycka, för även om man ser en förbättring av användarvänlighet och grafik genom åren så är det ändå ett interaktionssätt som i mångt och mycket inte har förändrats nämnbart. Windows och OS X har haft en relativt beständig design på respektive skrivbord, där man har öppnat upp för externa program som kan modifiera fönsterhanteringen. Senaste åren har utvecklingen gått åt ett mer dynamiskt håll i GNU/Linux, där skrivbordsmiljöer som GNOME, Xfce och KDE erbjuder ett system med multipla arbetsytor och viss 3D-grafik. Men skrivbordsparadigmet är ändå ett paradigm, vilket man ser då man kontrasterar det mot den framväxande teknologin som är på väg att ställa det på huvudet.

Som så många andra gånger har framväxten av ny teknologi medfört ett bättre sätt att hantera något, vilket gjort äldre teknologier utdaterade. Något sådant är på väg att hända med datorhanteringen i och med att trenden med att datorer blir både kraftfullare och mindre fortsätter så att dom snart får plats i våra kläder och kroppar. Dom första datorerna var stora som hela rum och ändå mindre kraftfulla än en av dagens miniräknare, vilket är att jämföra med dagens datorer som lanseras som ännu smalare (Macbook Air), mindre (Asus Eee PC) och ännu mindre (smartphones som iPhone, Palm, etc). Moores lag är en iakttagen trend där antalet transistorer på en integrerad krets ökar exponentiellt runt vartannat år och tros öka för åtminstone ett decennium till (även om det finns forskningstryck redan nu för att utveckla nästa teknologiska paradigm).

Vad det innebär för människor är att relationen till datorhanteringen kommer genomgå en förändring då datorn inte längre blir ett externt objekt som man hanterar, utan datorn blir mer och mer som en förlängning av sin egen identitet. Relationen subjekt-objekt upplöses då datorhanteringen flyttar in i människorna själva mer och mer, för att bli mer och mer oskiljbara från personen bakom. Tekniken som håller på att utvecklas är en sådan som kommer inbäddas i våra kläder och i kropparna själva, t.ex. i glasögon, linser och biomedicinska maskiner som kan övervaka våra kroppsfunktioner. Lite längre fram i tiden hittar vi BMI och nanobots, som innebär ett stort steg i människans bioteknologiska evolution. I kombination med denna hårdvaruutveckling finner vi möjligheter för en helt ny datorinteraktion, med teknologier som augmented reality, virtual reality och simulated reality. Från att ha varit en interaktionsform som skedde på en bestämd plats så kan vi med bärbar teknologi kunnat ta med oss datorn överallt.

Implikationerna för människors sätt att interagera med varandra skulle troligen vara enorma. Föreställ dig att alla människor, platser och händelser blir digitaliserade och genom indexering i globala sökmotorer möjliggjorda för ögonblicklig åtkomst. En person går förbi på gatan och man ser att ens sökfunktioner för andra människor har hittat en presumtiv kandidat för en fikakompis, så man ”pokar” den personen som sedan vänder sig om på gatan och hälsar innan man går iväg och tar en latte på närmsta matservering som vi båda har markerat som favoriter. Vernor Vinge skrev i romanen Rainbows Ends om en sådan tänkbar framtid, där man genom extensiv användning av augmented reality deltar i olika ”belief circles” där den ”verkliga” världen är övertäckt med en värld från t.ex. ett fiktivt universum som en Steven Spielberg-film eller J.K. Rowlings Harry Potter-värld.

Styrningen av applikationerna i skrivbordsparadigmet sker genom tangentbord eller möss, eller genom det numera aningen mer intuitiva touchscreen-interfacet, men om ens digitala visuella strukturer projiceras direkt på hornhinnan så blir det bökigt att släpa med sig ett tangentbord var man än går runt. Det finns olika sätt på hur kontrollmekanismer för bärbara datorer kan fungera, vilket varierar beroende på vilken teknik det rör sig om. Röststyrning går framåt, men där förlorar man troligen lite av sitt privatliv om man dikterar meddelanden på bussen så alla kan höra. Därav kan det vara glädjande att även subvokalisering är en teknologi som det forskas om, vilket innebär att datorn kan läsa av muskelrörelser i ansiktet för att analysera vad det är som man verbaliserar tyst. Lite längre fram med BMI och nanobots handlar det nog om en sorts intuitiv bläddring mellan applikationer direkt, ungefär som ett extra sinne som kan sköta det.

Redan nu kan maskiner läsa av olika sorters hjärnvågor och aktiviteter i olika delar av hjärnan, och vi ser följaktligen mer och mer produkter på marknaden av externa hjärna-maskin-anslutningar som fungerar genom att ge en mer individuellt anpassad spelupplevelse eller kontroll över t.ex. muspekare genom tankekraft (ex. Neural Impulse Actuator och Emotiv EPOC). Man har även lyckats operera in elektroder i hjärnan på förlamade människor och fått dom att styra en datormus med tankekraft. Så det är mycket som händer på den här fronten just nu och vi kommer nog att få se en intressant utveckling under de närmaste åren.

Då hårdvaran blir allt bättre och interaktionssättet förändras så medförs då även att de nu faktiskt otroligt tråkiga operativsystemen blir mer interaktiva. Om man ska spekulera så tror jag att framtiden där ligger i implementeringen av 3D-grafik som tar det bästa från spelvärlden, fast placerar det i en miljö som kan förändras baserat på ens aktivitet. Filhantering och applikationshantering kan göras mycket mer visuell och sammanknuten. Man skulle t.ex. kunna browsa skrivbordet genom att överblicka ett samhälle ungefär från toppen av ett berg, där man zoomar in på varje hus och kan gå in i det och överblicka dess funktioner. Stadens torg kan vara Facebook, där man går runt och snackar med människor och byter bilder och upplevelser. Stadens universitet är ens studierum där man sorterar sin kunskap om ämnen man är intresserade av och diskuterar med likasinnade. Möjligheterna är lika enorma som fascinerande och det är nog bara människors kreativitet som sätter gränserna när hårdvaru- och mjukvaruutvecklingen har kommit så långt. Men just kreativitet är något människor inte direkt lider någon brist på.

Andra bloggar om: data, datorer, datorinteraktion, skrivbord, windows, linux, mac, transhumanism, moores law, operativsystem